Sverige var lång tid ett av de ytterst få länder i världen som inte firade sin nationaldag. Politikerna ansåg förmodligen att det var fult att landet skulle ha en egen flagga, och att muslimerna kunde ogilla det.

Men nu har vi fått en nationaldag, 6 juni. Den firas främst för att 1809 års regeringsform antogs av riksdagen 6 juni 1809. Den regeringsformen är värd att fira.

Dagens regeringsform från 1974 är inte alls byggd på någon genomtänkt konstitutionell idé. Den bygger tvärtom uteslutande på politiskt taktiska ad hoc-beslut. Den är illa skriven. Rättighetskapitlet har ett allvarligt syftningsfel som förmodligen gör paragrafen omöjlig att hantera juridiskt.

Utredningsarbetet bakom 1974 års RF tog drygt 14 år och sysselsatte bataljoner av politiker och statsvetare.

Jämför med 1809 års RF. Den skrevs av en utredning om 13 ledamöter och en sekreterare. Arbetet pågick 13 maj – 2 juni 1809, det vill säga 20 dagar. Lagen är logiskt uppbyggd på Montesquieus maktdelningsteori. Den är elegant skriven; 1956 års författningsutredning ville behålla rättighetsparagrafen, § 16, eftersom den var logiskt och stilistiskt oöverträffbar.

I 1809 års RF står, § 4, att medlemmarna av Konungens råd – det vill säga statsråden – skall vara ”kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade”. Denna paragraf är struken i dagens regeringsform.