I flera inlägg här på Det Goda Samhället har jag visat på skillnader och motsättningar mellan islam och svensk kultur. Troende muslimer som försöker leva i enlighet med islam stöter på många problem.

Jag har nu läst boken Muslimers möte med svensk sjukvård och skola (1999) som är skriven av religionshistorikern Jan Samuelson. Han var före sin död lärare vid Örebro universitet. Han hade också konverterat till islam och var gift med en muslimsk kvinna från Irak.

Här behandlas konkreta problem som uppstår när muslimer möter svensk sjukvård, och också motsättningar mellan islamiska värderingar och svensk skola. Boken är avsedd att användas som kurslitteratur på högskolenivå, till exempel inom vård- och lärarutbildning.

Samuelson börjar med att beskriva islam. Han konstaterar att trots att muslimer kommer från olika kulturer så finns det något som förenar dem, ja, en grundläggande likhet:

”Ändå finns där en påtaglig likhet i botten. Islam formar verkligen den troende på ett markant sätt. Det finns en specifik islamisk identitet som förenar muslimer från Indonesien i öster till Marocko i väster. Grunden för denna identitet är Koranen. Koranen är islams heliga skrift, Guds egna ord och det som står där uppfattas därför av många som absolut och evigt giltigt. Koranen fungerar som religiöst, moraliskt, juridiskt och ej sällan politiskt rättesnöre för världens muslimer.”

Det är skillnad mellan islamiska bruk, förankrade i islams grundtexter, och traditioner. Traditioner är förhandlingsbara, men inte islam:

”Traditioner är förhandlingsbara; de kan man avstå ifrån i syfte att underlätta integration; islam däremot är inte förhandlingsbart.”

Förutom Koranen är det tron på profeten Muhammed som förenar muslimer:

”Muhammeds uppfattningar och beteenden utgör det perfekta föredömet för hur ett liv skall levas enligt islam.”

Islam, förklarar Samuelson, skiljer inte mellan andligt och världsligt:

”När vi i Sverige talar om religion utgår vi vanligen från en modell som formats med utgångspunkt från innehållet i kristendomen. Det innebär att vi skiljer mellan religiösa frågor och profana, mellan religion och politik och mellan andligt och världsligt. Utifrån en sådan närmast dualistisk grundsyn ter sig islam svårförståeligt. Uppenbarligen är islam en religion, men islam uttrycker inte bara en religiös ordning. Det rör sig också om en juridisk ordning, en etisk ordning och en social och politisk ordning. Inom islam finns egentligen ingen skillnad mellan religiöst och profant. Det kan uttryckas som att inga frågor faller utanför islams område. Islam är livsmönstret som reglerar livets alla skeenden från födseln till döden.”

Hur hanterar troende muslimer sitt möte med det svenska samhället? Samuelson ställer upp tre strategier. Den första strategin innebär att avskärma sig:

”Där finns de grupper och individer som är helt inriktade på att återvända till födelselandet eller i varje fall på att lämna Sverige. De visar vanligen ringa intresse för integration i det svenska samhället. Ej heller strävar de efter att i någon större omfattning bygga upp islamiska institutioner i Sverige. Den här strategin omfattas av många muslimer under den första perioden i Sverige. Drömmen om återvändandet bleknar bort med åren. Till sist återstår kanske bara en önskan om att få bli begravd i det gamla landet.”

Den andra strategin är att bygga upp ett islamiskt parallellsamhälle:

”Karakteristiskt för strategi nummer två är en strävan att bygga upp islamiska institutioner i Sverige. Det rör sig om egna daghem, egna grundskolor, i viss mån egen sjukvård, egen kursverksamhet, egna idrottsföreningar m.m. Framför allt innebär det en strävan mot att bygga upp islamiska centra där moskén utgör centrumets hjärta. Avsikten bakom denna strategi tycks i första hand vara kontroll över socialisationsprocessen i syfte att bevara och överföra den islamiska identiteten från generation till generation. Under 1990-talet har det funnits en tydlig tendens till att denna strategi anammats av allt fler muslimer i Sverige.”

Den tredje strategin går ut på viss integration för att främja islams intressen:

”Utmärkande för den tredje strategin är en önskan om viss integration och samverkan med majoritetskulturen, åtminstone så mycket samverkan att det säkerställer muslimernas möjligheter att få utöva sin religion i Sverige. Inom denna strategi ryms också uppfattningar som att det inte är nödvändigt annat än i vissa specifika fall (moskéer, islamiska kulturcentra) att skapa islamiska institutioner för att islam skall överleva i Sverige.”

Vad dessa strategier visar är att troende muslimer inte känner sig hemma i Sverige. De vill antingen bygga upp ett eget samhälle i vårt samhälle eller dra sig undan och drömma om sitt hemland eller något annat islamiskt land. Det stämmer också med min egen erfarenhet som muslim. De islamiska reglerna och den islamiska omgivningens sociala kontroll gör att man inte helt och fullt kan identifiera sig som svensk och bli en del av den svenska, kulturella gemenskapen. När livet i Sverige och svensk kultur tas upp i moskéerna så handlar det väldigt ofta om problem och motsättningar och hur man ska ”skydda” sig själv och sina barn från påverkan.