Visste du att det inte räknas som ett grundläggande behov att andas? Hur orimligt det än låter, har Högsta Förvaltningsdomstolen i en dom 2015 slagit fast att andning inte är ett grundläggande behov. Domen har inneburit att föräldrar till barn som inte kan andas på egen hand nekas assistans i hemmen, om barnen inte samtidigt har psykiska funktionsnedsättningar.

Föräldrarna bollas därför mellan Försäkringskassa och kommun, medan de själva och utan ersättning har dygnet-runt-passning för att barnet inte ska kvävas. Familjernas kafkaliknande situation har uppmärksammats av Adam Cwejman i Göteborgs-Posten.

I landet som vill framstå som internationellt humanitärt föredöme, beror trehundra barns överlevnad på hur länge deras föräldrar orkar ta ett ansvar som är orimligt att bära. Alternativet när föräldern inte längre orkar suga rent trakeostomin varje kvart, är att lämna barnet på sjukhuset.

Att barnen och deras familjer behöver hjälp är alla inblandade myndigheter eniga om, men ingen vill ta det ekonomiska ansvaret.

Tyvärr är familjernas situation inte unika. Jag har tidigare skrivit om hur en tredjedel av vårdplatserna på Nya Karolinskas barnavdelningar är stängda och hur var tionde planerad barnoperation ställts in under 2017. Barn riskerar att dö på grund av brist på resurser, trots att vetenskapen och tekniken för att rädda dem finns. Men det saknas resurser.

Även fysiskt friska barn drabbas. Det existerar skolplikt i Sverige, vilket innebär att en förälder är skyldig att se till att barnet kommer till skolan. Däremot har kommunerna sett till att ducka inför skyldigheten att ge varje barn rätt till skolgång, genom att delegera ansvaret för barn med särskilda behov till enskilda rektorer.

Barn med särskilda behov har ofta neuropsykiatriska diagnoser och behov av exempelvis assistenter, små undervisningsgrupper eller anpassat studiemateriel. Enligt lag har de rätt till att få anpassad undervisning men de nekas ofta stöd eftersom rektorerna saknar resurser. Rektorerna kan ansöka om extra anslag hos kommunen, något som ofta avslås med hänvisning till – tada! – bristande resurser. Tusentals svenska elever nekas därför det stöd de enligt lagen har rätt till. Ofta slutar dessa barn att gå till skolan. De blir så kallade hemmasittare och får varken slutbetyg eller gymnasiekompetens.

Scenariot är ständigt detsamma: De redan svaga drabbas hårdast när samhället måste prioritera bland behoven. För prioriteringar måste göras. Det är så politik fungerar – även om det under lång tid existerat en motvilja hos många politiker att inte bara formulera vackra målsättningar, utan också leverera konkreta besked om vilka som ska prioriteras och vilka som ska få stå tillbaka.

Men det har blivit uppenbart vilka som har fått stå tillbaka, och bland dem återfinns sjuka barn och barn med särskilda behov. De redan svaga.

Samtidigt har de första resultaten av Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar av ensamkommande presenterats. Av de 588 individer som undersökts, bedömdes 442 (möjligen 447) vara över 18 år. Det innebär att tre av fyra granskade bedömdes vara vuxna, trots att de påstått sig vara barn. I ärlighetens namn ska nämnas att endast asylsökande där det funnits tvivel om åldern har undersökts. Å andra sidan har testerna varit frivilliga, så de som nu fått sin ålder uppskriven har gett sitt godkännande till att undersökas.

I nuläget har Migrationsverket lämnat 4 200 uppdrag till Rättsmedicinalverket. Om vi antar att mönstret kommer bestå, kan vi räkna med att 3 192 av dessa bedöms vara vuxna. Dygnskostnaden för en vuxen asylsökande är enligt Migrationsverket 337 kronor. Motsvarande kostnad för ett barn är 2 918 kronor. Differensen mellan att betrakta dessa individer som vuxna respektive barn innebär en merkostnad på 8 238 552 kronor – per dygn. Eller hisnande tre miljarder (tre tusen miljoner) skattekronor per år.

Men det är bara de rent ekonomiska konsekvenserna. På det humanitära planet har fördröjningen av åldersbedömningar inneburit att barn tvingats att bo tillsammans med vuxna män (96 procent av de granskade har varit män) och att vuxna män placerats i klasser med grundskolebarn och gymnasieelever.

De skenande kostnaderna för asylmottagning har även lett till att Sverige skurit ned på u-landsbiståndet, vilket har drabbat främst kvinnor, barn och sjuka i flyktinglägren. Återigen är det de redan svaga som drabbats, de som inte kan eller orkar strida för sina rättigheter och inte har stöd av högljudda lobbygrupper.

Vindarna skiftar snabbt nu, men när de mojnat kommer vi att stå där med en uppsättning smärtsamma insikter. Vi kommer tvingas inse att resurserna faktiskt funnits där hela tiden, men att ansvariga politiker prioriterat på ett sätt som har låtit vuxna män njuta av resurser och förmåner som varit ämnade för barn, medan de behövande barnen blivit lidande.

Priset för godtrogenheten har varit högt, både ekonomiskt och humanitärt – och det är de verkliga barnen som fått betala det.