Jag skrev nyss om populismen och dess defekter. Min tes (som jag inte formulerade så himla tydligt i texten; ber om ursäkt) är att populistiska synsätt och förklaringar är sådana som makthavare eller andra använder för att förvilla medborgarna och förmå dessa att leta efter sina fiender på fel ställe. Populismen kan hjälpa makthavare att skylla ifrån sig och vända folks uppmärksamhet från deras (makthavarnas) egna tillkortakommanden.

Vi kan ta några konkreta exempel. Låtsas att det pågår en massinvandring till Sverige med potentiellt stora skadeverkningar för nationen. Du tror att statsminister Löfven är åtminstone delansvarig och ringer till honom.

– Du Stefan, det här med massinvandringen verkar jobbigt. Du måste göra något.

– Vad sa du att du hette? Knutte? Knutte, nu är det så här att jag också är lite bekymrad, men jag kan inte göra något.

– Vad säger du, Stefan? Skojar du med mig? Du är ju statsminister.

– Knutte, om du visste! Det är Soros som ligger bakom, du vet han George Soros, massmiljardären. Han vill krossa de nationella regeringarna så han kan härja fritt. Därför vill han hjälpa migranter över Medelhavet så att de kommer hit och stökar till det för oss.

– Stefan, det hade jag ingen aning om. Vill han krossa din regering också?

– Det kan du hoppa upp och klappa dig på, Knutte.

– Men Stefan, vad ska jag göra? Jag vill ju göra en insats för Sverige.

– Du ska rösta på mig, såklart. Bara om vi sossar får bestämma så kan vi stoppa Soros.

Där betedde sig statsministern, enligt mitt synsätt, folkförledande och undanglidande och därför populistiskt.

Eller när ryska folket var surt på tsaren på grund av svälten och tsarens polischef skrev en bok – Zions vises protokoll – enligt vilken det var judarna som låg bakom allt elände i världen. Makten hittade någon annan att skylla på och folket gick åtminstone delvis på bluffen. Det är populism om jag får bestämma ordets innebörd.

Det är som när Mona Sahlin, som en gång hade något slags huvudansvar för migranternas integration i Sverige, skyllde sina misslyckanden på svenska folkets påstådda ”strukturella rasism”. Det är populism i dess prydno.

Det är förstås inte bara makthavare som kan utöva populistiskt folkbedrägeri. Alla möjliga särintressen kan för sin egen nytta vilja lura folket, militärer som vill ha större anslag och därför skrämmer folket med ryssen, en kyrka som skrämmer folket med helvetet och säljer avlat, Big Pharma som skrämmer folk med blodfetter för att kunna sälja statiner. Den mesta populismen i bemärkelsen sol och vår är dock rätt harmlös och kallas reklam.

Vilken sorts synsätt och förklaringar är då inte populistiska? Vi tar ett annat exempel. Låtsas att du blir statsminister på vallöftet att du ska ta bort multikulturalismen. Svensk kultur ska vara dominerande. Jag tror inte man behöver definiera svensk kultur för att göra detta, det räcker med att i svensk lagstiftning stryka alla referenser till andra kulturers lika rättigheter. Bort med hemspråksundervisning och så vidare.

Vad skulle hända då, tror du? Skulle George Soros ringa och skälla ut dig? Troligen inte. Däremot skulle ett avgrundsvrål avhöras från ett antal kända aktörer, till exempel Svenska kyrkan, Alice Bah Kuhnke, Migrationsverket, rikspolischefen, Dagens Nyheters redaktion inklusive kulturredaktionen, socialförvaltningarna i landets kommuner, Skolverket plus, naturligtvis, ett härke av statsfinansierade PK-aktivister, möjligen även Bryssel.

När stridsröken sedan lägger sig, vilket den kanske inte gör, så har du en ganska bra bild av motståndet. Jag sätter en tusenlapp på att fienden visar sig vara just de grupper som jag kallar för politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Därför vill jag helst inte kännas vid begrepp som populism och konspiration när det gäller dessa makthavare. Makthavarna är inte fake news eller hittepåteorier. De är på riktigt. Att utpeka makthavare som makthavare och därmed ansvariga för många missförhållanden är inte populism utan samhällsvetenskap och sunt förnuft (vilket i och för sig kallas just populism av makthavare som vill skylla ifrån sig). Ej heller handlar det om någon konspiration, utan bara om att olika mäktiga intressen som betraktar sig som rättmätiga och legitima härskare bevakar sina positioner, sin världsbild och sin ideologi med de medel, inklusive smutskastning, som står till deras förfogande.

Jahaja, säger du kanske, nu tycker han allt han är smart, Engellau, för nu har han hittat på att populism betyder att först slå blå dunster i ögonen på folket och att sedan dra det vid näsan.

Kanske det, svarar jag, samt att folket då och då av sina egna fördomar och safter låter sig luras att tro på fiender som inte finns och lösningar som inte fungerar.