Jag älskar det svenska språket. En mexikansk vän, med några månaders SFI-undervisning bakom sig, menar att svenska språket är ett språk, som ett barn kunde ha hittat på. Han gav några exempel.

Ta ett ord som ”livsmedel”. Så genialt och logiskt. Ett ”medel för att upprätthålla livet”, spelar ingen roll om det är en hamburgare eller en gurka. Eller ordet ”upprätthålla”. Något måste hållas rätt upp för att inte ramla omkull. Det kan syfta på balansen, livet, lag och ordning eller andra saker. Även väljarnas förtroende måste ”upprätthållas”, annars går politiken åt fanders.

Ett annat svenskt ord är ”grönsak”. ”Green-thing” på engelska. Alla som inte är färgblinda vet vad man menar. Grönsak är dessutom ett ”livsmedel” och när man ”skaffat” de livsmedel man behöver, lägger man dem i… ”skafferiet”. Var annars?

En lustig sak är att vi handlar våra livsmedel i ”affären”. ”In the business”. Något säger mig att business i det gamla Sverige inte handlade om guld, rökelse och myrra, utan mera om kålrötter och ost. Större rikedom än ”allt smör i Småland” var svårt att föreställa sig. Språket avslöjar vårt ursprung, all rikedom till trots.

Svenska språket är inte bara logiskt. Det är också kreativt. En annan vän, från Iran, som efter månader av SFI-studier lärt sig substantivera verb, brukade använda ordet ”görelse”. Det bildas av verbet ”göra” och betyder ”något man gör”. Ett otroligt praktiskt ord som alla förstår, trots att ingen hört det förut. Och alldeles oavsett om ordet verkligen finns – så är det utan tvekan svenskt.

Man måste också älska det svenska bildspråket: Vi ”glider omkring på räkmackor”, ”talar om trollen”, ”anar ugglor i mossen”, ”skriver folk på näsan” och ”drar alla över en kam”. Vi blir så upprörda att vi ”går upp i limningen”, men det är ändå inget ”vi sticker under stol med”. Det händer till och med att vi ”kastar ut barnet med badvattnet” (men det gör man i Tyskland också).

Jag ”sticker inte under stol med” att jag är språkpolis. Tidigare var jag också stavningsfundamentalist. För några år sen läxade jag upp en etiopier som råkade skriva ”imon” istället för ”i morgon” Han försvarade sig med att alla skriver så, och han hade rätt. Plötsligt noterade jag hur var och varannan svensk börjat skriva ”imon”, när dom sms-ade. Utan att jag märkt det. Först blev jag upprörd över hur invandrarkulturen bit för bit tränger sig in och trivialiserar vårt fina språk. Sen insåg jag att det egentligen är ganska förnuftigt. Jag kommer ihåg 1960-talet, när en stor del av låg- och mellanstadiet gick åt till att lära sig stava. Rättstavning var det filter som identifierade dom ”intelligentare” barnen, och kunde få betydelse för resten av livet. Inget var viktigare än att kunna skilja mellan lj- dj- hj- j- g- trots att det lät likadant. För att inte tala om sj- stj- sk- skj- ch- kj- sh- sch- …

Med smärtsam klarsyn inser jag att någonstans i detta trauma, utvecklades jag till språkpolis.

Kanske är det dags för en ny svensk stavningsreform. Den senaste var 1906. Det var då man slutade skriva ”hvad” och ”hvilken” och gick över till ”vad” och ”vilken”. Skriften blev en bättre spegel av talet, vilket säkert underlättade undervisning och integration i samhället. Naturligtvis protesterade den tidens språkpoliser högljutt. Men reformen har trots alla varningar, inte förstört den svenska litteraturen. En av pionjärerna bakom de nya idéerna hette August Strindberg.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som serietecknare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvaret av västerländsk kultur.