Något hände efter Manchester. Något som bäst tydliggörs genom vad som inte hände. Förvånansvärt få bytte sina profilbilder på Facebook och taggandet #prayfor kom snabbt av sig. Jag har sett få brittiska flaggor på Facebook och ännu färre #prayformanchester. Jämfört med dåden i Nice, Bryssel eller mot Charlie Hebdo var reaktionerna närmast lama.

Har folk slutat att bry sig? Nej. Men sorg har övergått i berättigad vrede. Nu är folk förbannade, och därför kommer andra reaktioner.

Manifestationer och tal om hur vår kärlek ska besegra terroristernas ondska faller på sin egen orimlighet när det går upp för oss att någon haft som mål att mörda barn. Nu kommer kraven på att sätta ner foten och aktivt agera för att hejda terrorismens framfart.

Konstigt nog krävdes det tjugotvå oskyldiga personers död för att människor skulle inse det uppenbara: Kramar vinner inte över en resväska packad med sprängmedel och spik, hur mycket vi än önskar det.

Offren i Manchester mördades inte på grund av uteblivna kramar, utan eftersom deras frihet och livsstil provocerade. Personer fattade medvetna beslut att mörda dem. Skulden är därför främst terroristernas, men den ligger även hos den ideologi och de ledare där de hämtat sin näring – och hos de politiker som inte förmår skydda befolkningen.

Vi måste våga se det nu. Vi måste erkänna för oss själva att roten till mördandet – oavsett om barnen mördas efter konserter i Europa, vid shiitiska moskéer i Irak eller under bussfärder mot gudstjänstfirande i Egypten – ligger i en kompromisslös och intolerant ideologi som förkunnar att det är rätt att mörda oliktänkande. Inte ens barnen är fredade.

Hittills har varje attentat regelmässigt följts av uttalanden från politiker och artister som uppmanar oss att ”leva som vanligt”, ”vägra acceptera terroristernas världsbild” och ”värna vårt öppna och toleranta samhälle”. Idag tycks det vara en krympande skara som håller fast vid dessa mantran, och det har förmodligen sin förklaring. Att vägra acceptera något är nämligen bara första steget. Denna vägran måste sedan följas av ett beslutsamt agerande.

Förintelsen stoppades inte av att människor vägrade acceptera nazismens världsbild, utan av att folk gemensamt och med kraft slog ner alla försök att sprida denna världsbild över Europa. Priset blev högt, för nationer och individer. Men hade Europa mött nazismen med sång och dans, hade det förmodligen inte funnits en enda jude, kommunist eller homosexuell kvar idag.

Nu står vi inför ett liknande hot. Eftersom jag vill att mina barn och barnbarn ska leva i frihet, menar jag att det räcker nu. Jag vill se en vilja att försvara vår demokrati och vår frihet mot alla krafter som vill att vi (kristna, muslimer, ateister och alla andra) underkastar oss en förtryckande och våldsförespråkande ideologi. Jag vill se en beredskap att sätta hårt mot hårt för att garantera att Sverige är ett tryggt land för oss som växt upp här och dem som sökt skydd här. Jag vill att de politiker som anförtrotts ansvar över Sverige tar sitt uppdrag på allvar, kavlar upp ärmarna och börjar fatta beslut som värnar den skötsamma majoriteten framför den våldsförhärligande minoriteten. Är ni osäkra på vad jag menar, så googla på Winston Churchill.

Rädslan för konflikt mellan våra respektive tankesystem tycks överskugga viljan att försvara vårt eget. Kommer vi att bekräfta islamisternas bild av att deras ideologi befinner sig i konflikt med vår? Ja, helt uppenbart. Men våra ideologier befinner sig ju faktiskt på kollisionskurs med varandra. Extremisterna föraktar vår frihet lika mycket som vi föraktar deras förtryck.

Hur mycket vi än skyr den, är konflikten kanske det pris ett civiliserat samhälle periodvis måste vara villigt att betala för att fortsätta vara civiliserat? Alternativet är att fortsätta på den inslagna vägen, vilket tveklöst kommer innebära mer terror, fler dödsoffer, mer rädsla, mer lidande, mer motsättningar och större misstro mellan människor. Det är ett scenario få av oss önskar.

Slutligen kan det vara på sin plats att påminna sig om att barnen som mördades i Manchester inte dog på grund av att de ”accepterade extremisternas bild av verkligheten” – de mördades eftersom de vägrade göra det.