Abdellah Taïa (44) är, enligt egen utsago, en marockansk bög som bor sedan 19 år i Paris. På SvD Kultur framförde han att han är ”mycket rädd”:

Rädd för att se Europa sjunka ned i rasism. Rädd för den vite mannen och hans skrämmande brister.

Jag är en vit man. Det är mig och mina skrämmande brister författaren är rädd för. Hur menar han?

Läsaren får reda på att ”västvärlden håller på att tappa huvudet”. Man ”kommer allt närmare något som är skrämmande och hemskt. En katastrof”:

Och det duger inte längre att förringa faran eller försöka inta en positiv hållning och överdriva inslaget av hopp. Vad tjänar det till! Enligt min åsikt vore det bättre att vara brutalt realistisk, spärra upp ögonen på vid gavel och äntligen ägna sig åt självkritik innan det är alldeles för sent.

Det är bara en sak: Frankrike och västerlandet vill inte veta av den sortens självkritik. Det är för plågsamt för dem att bete sig på det sättet, att acceptera sitt problematiska förflutna och sina nuvarande neuroser som är så explosiva och drar oss alla i fördärvet.

Man ska inte tro att det bara handlar om sådana som Trump, ”ett monster som till hundra procent är en skapelse av västerlandet”:

Trump är bara ett symptom på något som är fel på västerlandet. Han är det logiska resultatet av det kannibalistiska kapitalistiska systemet och allt det man låtit bli sagt och gjort mot vissa delar av jordens befolkning.

Har du hängt med så långt? En marockansk bög flyttade till västerlandet för nitton år sedan och inser att han hamnat i hjärtat av ett kannibalistiskt system som i ”den triumferande egoismens tidsålder… förgör oss, förtar vår mänsklighet och tar våra liv” på grund av att sådana som jag, alltså vita män, bara tänker på oss själva. Dessutom vill vi vita män i västvärlden, till skillnad från Taïa, kan man tänka, inte ägna oss åt självkritik.

– Men du Abdellah, kan du inte resa tillbaka till Marocko eller något annanstans utanför västerlandet så du slipper sådana som jag?

– Javisst, men vart? Vart? Hela jorden lyder sedan sekler tillbaka under västerlandets herravälde. Marocko, mitt första hemland, känns ännu idag som en fransk koloni. Ständigt på flykt? Är det vad som står på programmet, än en gång?

I Abdellah Taïas sinnevärld finns ett välmarkerat vi och de-perspektiv. ”De” är de vita männen. Hur det ligger till med de vita kvinnorna förklaras inte särskilt tydligt även om han tycker förskräckligt illa om Marine Le Pen som han betraktar som något av en förebild för monstret Trump. ”Vi” är rimligtvis alla andra, särskilt de, kan man anta, som flyttat till västvärlden och fått tillfälle att på närhåll utsättas för dess själviska ruttenhet. När Abdellah Taïa försöker övertyga franska bekanta om Frankrikes andliga röta vill de inte lyssna på honom eftersom de är rasister: ”Mycket snabbt insåg jag att de inte alls hade lust att höra på vad en arab som jag hade att säga”.

”Vi” måste därför slå tillbaka mot de vita rasisterna: ”Vi måste alltså vara redo att stå emot. Att göra motstånd”. Så ”påstår vissa” säger Abdellah Taïa, men själv tvekar han att gå till handgripligheter eftersom orden blivit ”korrumperade” och ”till och med friheten förlorat sin smak och mening”.

Det var västvärlden som efter andra världskriget på amerikanskt initiativ uppfann den historietolkning enligt vilken den själv är orsaken till allt ont, förtryck, kolonialism, slavhandel och sådant. Sverige hängde på ganska tidigt. Självpisket nådde sin höjdpunkt under Olof Palme, som därigenom blev en hjälte i många u-länder.

Grunden för föreställningen om Sverige som humanitär stormakt var därmed lagd. Jag minns själv hur jag som leverantör av svenskt bistånd ofta passade på att inför mottagarna understryka västerlandets uselhet. På något vis blev biståndet ett slags gottgörelse som mottagarna hade rätt att få. Genom biståndet erkände ett land som Sverige sin skuld och mottagaren ärade Sverige genom att ta emot pengarna som avbetalning på den stora skulden. Följdriktigt kommer sådana som Abdellah Taïa alltid att anse sig lurade på sina rättigheter av västerlandet.

Detta spel är en social konstruktion. Det är dags att odla en ny och nyktrare historiesyn. Västerlandet har ingen nettoskuld. Den vite mannen har under hundratals år i huvudsak gjort bra saker för andra folk som i sin tur gjort bra saker för honom. Ja, ömsesidiga skändligheter har förekommit. När alla plus och alla minus har räknats ihop står det ungefär på noll. Den vite mannen har också varit en välgörare för den vita kvinnan liksom hon har varit det för honom.

Om inte ens den vite mannen, vår tids slagpåse, törs stå upp för sig själv, vem ska då göra det?