Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs och Oxfords universitet påminner mig om den store tänkaren Voltaire eller kanske snarare om filosofen Pangloss i Voltaires bok Candide. Vilka olyckor som än drabbade kunde Pangloss efter visst grubblande komma fram till att vi lever i den bästa av alla världar.

I Dagens Nyheter den 21 maj ger Rothstein prov på vilka funderingar detta sinnelag kan framkalla. Den som liksom jag närde föreställningen att Sverige har allvarliga problem blir upplyst om motsatsen, ty vi lever i den bästa av alla världar.

Rent allmänt bör samhället ordnas så att ”människor ges möjligheter att förverkliga sina livsprojekt”, förklarar professorn, vilket i ”realiteten handlar… om allmän och fri utbildning, hälso- och sjukvård, rättslig kapacitet ett socialt skyddsnät och naturligtvis de politiska fri- och rättigheter som vi förknippar med demokratin”.

Vi har sett en massa samhällsordningar sedan slutet av 1800-talet, säger professorn, till exempel auktoritär kommunism, demokratisk konservatism, auktoritär katolsk konservatism, italiensk och tysk fascism, statsorienterad socialdemokrati samt nyliberalism. Frågan är nu vilken av dessa ordningar som är bäst.

Där har vetenskapen kommit fram till ett säkert svar, förkunnar professorn, nämligen ”den nordiska modellen”, ett samhälle som ”å ena sidan bejakar marknadsekonomins principer om konkurrens, frihandel, öppenhet och nyskapande” men som å den andra sidan ”inte har en naiv tro på att marknader är självreglerande” och inte motverkar offentliga regleringar.

Bevisen eller i varje fall indicierna för den nordiska modellens överlägsenhet är för det första att denna modell ”stötts” av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar i de nordiska länderna under flera decennier och för det andra att ”Emmanuel Macrons politik ligger helt i linje med denna modell”. Professorn tycks dra slutsatsen att vi kan glömma bort det där med vänster och höger, ty nu vet vi vilket slags politik som är rätt.

Jag ska inte börja raljera om alla andra tänkare som deklarerat att den enda, rätta vägen är den de själva vandrar, till exempel Hegel som visste berätta att Världsanden hade styrt historien till dess högsta och slutgiltiga stadium, nämligen den samtida preussiska staten. I stället ska jag försöka förklara vad som bekymrar mig i den tankevärld, det à la carte-syndrom, som tycks vägleda professorn.

Han verkar föreställa sig att en ny regering är som en nyanländ restauranggäst som studerar menyn och därefter väljer den samhällsordning som verkar smakligast, kanske efter tips från kåren av akademiska statsvetare.

Men så ser verkligheten inte ut. För det första är recepten till de olika rätterna inte så distinkta. Ofta är det samma ingredienser överallt. När den så kallade nyliberalismen svepte över världen under slutet av förra århundradet påverkades alla länder, vare sig de var demokratiskt konservativa eller statsorienterat socialdemokratiska. Om inte Rothstein har märkt vad det delvis oförtjänt förkättrade New Public Management – en nyliberal lära – har gjort med hans egna arbetsplatser så bör han ta sig ytterligare en grundlig titt så han upptäcker vad som sker med betygen när universiteten får betalt på ackord, alltså efter antalet utdelade betyg. Räknas sådant – som också gäller skolan – in i den vinnande nordiska modellen?

Men än värre än denna felsyn är hela föreställningen att politiker inte bara kan välja samhällsordning utan också att det är politikernas styrning som bestämmer utfallet. Som om medborgarnas värderingar, hela det civila samhällets kultur ända ned till valet av godnattsagor för barnen, de professionella kårernas etos och allt sådant som politikerna inte enkelt styr över, inte vore det avgörande för hur det ska gå för ett land.

Jo, politikerna kan faktiskt påverka dessa samhällets grundbultar om de jobbar länge och målmedvetet. Det har de gjort i Sverige. Under decennier har de kolporterat en ny ideologi eller lära, PK-ismen, för att själva skaffa sig mer makt och därmed undergräva de en gång starka krafter som gjorde den nordiska modellen så framgångsrik.

Att läsa Rothsteins artikel är som att höra socialismens seger utropas veckan före murens fall.