Om man anstränger sig lite kan man lära sig en del om den kulturella integrationens vardagsproblematik under en taxiresa från Stockholm till Arlanda. Min förare hette Tomas och var en kristen, normalt arabisktalande man från Bagdad, enligt uppgift utbildad IT-ingenjör. Till min glädje kunde han efter åtta år i Sverige också uttrycka sig något lite på svenska.

Samtalet började inte så bra, för han sa att muslimerna i Bagdad hade krävt honom på en straffavgift om 2 000 amerikanska dollar i månaden för att inte döda honom om han inte antog islam. Jag försökte artigt uttrycka mina tvivel på den angivna månadsavgiften som jag tyckte lät osannolikt hög. Om det kostar en kvarts miljon kronor om året att vara kristen i Bagdad behöver väl muslimerna inte ens lämna offerten utan kan avrätta alla konverteringsovilliga kristna på direkten. Det är kanske just det de faktiskt gör.

Resonemanget krävde emellertid förståelse av svenska verb i olika tempi och modi. Svårigheterna blev oöverstigliga, vilket var synd, för min nyfikna följdfråga hade varit hur muslimerna rent praktiskt går till väga när den kristne betalt sin avgift. Får han en stämpel i passet? Hur administrerar muslimerna betalningskontrollen?

Jag frågade i stället om han hade några svenska vänner (underförstått: som han kunde träna svenska med). Det hade han. En. En vän efter åtta år.

Är det svårt att få svenska vänner? frågade jag. Jätte svår, förklarade taxichauffören.

Vad är det som gör det så svårt? fortsatte jag. Han tystnade, ty det är faktiskt en komplicerad fråga. Jag bestämde mig för att hjälpa honom på traven genom att föreställa honom för en konkret situation. Är du gift? frågade jag. Jaha, antag att du och din fru bjuder hem din svenska vän och hans fru till middag. Går inte det?

Han såg förvirrad ut och ändrade strax förutsättningar för händelsen. Han uteslöt kvinnorna och flyttade mötesplatsen från hemmet till en restaurang. Jag förstod att det kändes mer realistiskt så. Det är så svårt med kulturer, sa han i en blixt av klarsyn.

Var tar det emot? frågade jag.

Om jag bjuda nota svensken vill inte. Han betala sig, jag betala mig.

Jag sa att det var svårt att förstå, det kunde väl inte vara så knepigt för honom, den före detta bagdadbon, att anamma svenskarnas exotiska seder på den här punkten. Men det gick inte, anförtrodde han mig. Hans kultur satte stopp vid delad restaurangnota.

Hur kan du då umgås med din ende svenske vän? undrade jag.

Det visade sig att vännen bott ett tag i Egypten och lärt sig arabiska vanor. Jag sa att jag förstod, vilket jag ju inte gjorde, men min vänliga inställning uppmuntrade honom att fråga, om han fick, angående en sak som bekymrade honom, nämligen varför svenskarna inte tror på Gud.

Jag hade en halvmil på mig att förklara.