I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

En sommar bodde jag på en bondgård där det fanns en ponny som jag fick rida. Han hette Putte och var egensinnig och listig. Han var inte så förtjust i hinderhoppning, så han förberedde sig alltid att göra en plötslig undanmanöver strax före hindret. Gradvis utvecklade jag min misstänksamhet mot skumma rörelser vid anloppet så att jag kunde parera och förmå Putte att genomföra språnget.

I näringslivet har jag hamnat i många Putte-situationer typ att någon medarbetare sagt att han ska göra något men egentligen inte avser att göra det. Med åren, till exempel i styrelsearbete, har jag lärt mig att känna igen sådana där Putte-tricks långt i förväg. Jag upptäcker naturligtvis inte allt jag borde upptäcka, men något slags intuition eller sjätte sinne har erfarenheten dock avsatt.

Alla har inte haft någon Putte att träna sig på och därför har inte alla denna intuition så jag har alltsomoftast fått höra att jag målar fan på väggen och att jag måste ha mer förtröstan. Men till slut har jag för det mesta fått rätt enligt Murphys lag som säger att om något kan gå åt pipan så går det åt pipan.

Motsatsen är också sann, nämligen att om något ser bra ut så är det ofta överraskande mycket bättre än man tror. Det är en bra livsvisdom för styrelseproffs och andra bedömare: verkar det grumligt och suspekt så är det i allmänhet mycket värre än det ser ut och ser det lovande ut så kan det vara ännu bättre.

När jag utifrån detta skeptiska och luttrade tolkningsmönster betraktar Sverige, särskilt migrationen, blir jag synnerligen bekymrad. Jag känner att de som sitter i sadeln och ska försöka få den här Putte att hoppa över hindret enligt plan är helt bortgjorda av omständigheter som de inte begriper. Regeringen verkar inte ens ha fattat att den tappat kontrollen. Själv sitter jag på läktaren och tycker mig se alldeles tydligt att utvecklingen går snett precis som Putte när han förberedde sig för att vika av från mina planer och ge mig en knäpp på näsan.

Jag lärde mig att om jag ingrep mot Puttes tricks i tid så kunde jag räta upp situationen. Men det fanns en punkt bortom vilken det inte gick att få rätsida på sakerna. Jag vet inte om Sverige har nått den punkten när det gäller migrationen, men jag fruktar att vi är farligt nära. Om vi griper in nu med tydliga och kraftfulla åtgärder – till exempel invandringsstopp och slut på multikultipolitiken så som Mohamed Omar föreslagit – så kan det hända att det går att med visst besvär styra upp Sverige. Men om den nuvarande låt gå-politiken får fortsätta ytterligare ett oklart antal år så fruktar jag ett det är kört för det välorganiserade, ordentliga och rimligt jämlika Sverige vi hittills känt. Själv skulle jag inte bli förvånad om det blev någon sorts inbördeskrig. Fläckvis har väl inbördeskriget redan startat.