Att bränna häxor

Helena Edlund

Johan Johansson Grijs föddes 1663 i Gävle. Efter att ha pekat ut sin egen mor som häxa i hemstaden, kom han som tolvåring till Stockholm och Katarina församling på Södermalm. Han var en drivande kraft bakom de häxprocesser som skakade huvudstaden och inledde därmed en strålande karriär som så kallad visgosse.
Den unge herr Grijs förmåga att berätta blodisande berättelser gjorde honom till dåtidens kändis. Gävlepojkens berättelser och förmåga att identifiera häxor ledde så småningom till nio kvinnors död, endast i Katarina församling.

Paniken bland befolkningen var då närmast total, och föräldrar upprättade vaktstugor där man under nätterna försökte hindra att barnen fördes bort av häxor. Men till slut blev det tydligt att häxanklagelserna tappat alla proportioner. Under 1676 uppges alla häkten i staden ha varit så proppfulla med ”många för trolldomsväsendet fängsliga personer” att de anklagande blickarna mot årets slut istället vändes mot Johan Grijs själv.

Människor orkade helt enkelt inte leva i rädsla för att när som helst bli anklagade för absurda brott de inte kunde motbevisa. Dessutom började de kritiska rösterna bli allt fler. Var det verkligen rimligt att alla dessa utpekade var häxor? Barnens berättelser var både fascinerande och lockande, men var de sanning?

I skrivande stund rasas det om Sveriges officiella twitterkonto, @sweden, som i preventivt syfte blockerat tusentals twitterkonton, förmodat i strid såväl mot Personuppgiftslagen (PUL) som förbudet mot åsiktsregistrering. Twitterkontot ägs av Svenska Institutet (SI) som i sin tur ligger under Utrikesdepartementet.

De blockade kontona beskrev SI som ”cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Bland dessa hatiska, hetsande, rasistiska, homofoba, misogyna och högerextrema nynazister återfanns bland annat elva riksdagsledamöter, många etablerade journalister, försvarsanställda, åtskilliga privata bloggare samt – hör och häpna! – den israeliska ambassadören Isaach Bachman. Att vara israelisk ambassadör i Sverige kräver sin man och trots att Bachman vid detta lag borde vara en mycket luttrad man lyckades @sweden faktiskt överraska ambassadören. ”Please, convince me this is real and sane,” skrev Bachman under tisdagen på sin Facebook-profil.

Hur friskt det är går väl att diskutera, men på riktigt är det.

Så hur kunde en svensk myndighet få för sig att upprätta ett åsiktsregister och hur hittade man alla dessa näthatare? Det visade sig snabbt att Svenska Institutet helt sonika, och utan att kontrollera varken sanningshalt eller lagrum, hade övertagit en privat blockningslista upprättad av Vian Tahir. Tahir presenterar sig som ”en expert inom nätsäkerhet” och gästade @sweden under perioden 8 till 14 maj.

Blockningslistan sågs som en möjlighet att rensa ut de misshagliga och Svenska Institutet hade inte noterat att de, berusade över att kunna bevisa sig som handlingskraftiga motståndare till näthat, stämt in i de moderna visgossarnas kör.

Marknaden för häxprocesser har nämligen blomstrat i Sverige under senare år. Nutidens visgossar har hetat Expo, Researchgruppen och Piscator, men de har följt samma tillvägagångssätt som gävlepojken Grijs: De har under flera år berättat skrämmande historier och pekat ut individer som hot mot värdegrunden. Istället för häxor har man kallat de avvikande för rasister, hatare och extremister, och visgossarna har fått hållas. Hur osannolika påståendena än har varit och hur svåra konsekvenserna för de utpekade än har blivit. Ändamålet har helgat medlen.

En av de som blockats av @sweden skriver på sin Facebook-profil: ”Hur försvarar man sig när man är upptagen på en sådan lista och listan använts av en svensk myndighet? (—) Om jag ska söka ett jobb och de googlar mitt namn, får jag komma på intervju då? Om jag vill ingå någon slags ekonomisk förbindelse eller ett affärskontakt – får jag ens komma till tals om någon googlat mitt namn och funnit det på en, som de skrev på myndigheten Svenska Institutets hemsida, ’kvalitetssäkrad’ lista över nynazister?”

Den bistra sanningen är att människor har fått sina privatliv förstörda och sina yrkeskarriärer avslutade i många år nu, efter att ha stämplats med samma epitet som SI använde om de som blockats. Det har sällan eller aldrig fått någon uppmärksamhet och få har ställt sig upp till de utpekades försvar.

Men SI gick över gränsen, inte avseende formulering men i volym. När alltför många drabbades visade det sig med all önskvärd tydlighet att det aldrig handlade om 12 000 näthatande nazister, utan helt enkelt om 12 000 konton vars åsikter en enskild person ansett icke önskvärda.

Vinden har börjat vända nu, och det går inte längre att peka ut häxor i varje stuga. När beskyllningarna blir för grova och drabbar för många, slår det istället emot avsändaren. Häxprocessernas tid är förbi. Många kappor vänds och många händer tvättas.

Men den som överlevt en häxprocess glömmer inte – varken vilka som anklagade eller vilka som vände bort blicken. De tomma anklagelserna splittrar och såren i samhället blir djupa.

Den tyske pastorn Martin Niemöller skrev år 1946 följande dikt. Den återges i flera olika varianter och hur den exakt formulerade från början är okänt. Fundera gärna över hur den hade formulerats idag:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in de fackliga, teg jag; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju inte jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.

PS. Så hur gick det för visgossen Johan Grijs? Karriären fick ett snöpligt slut och han avrättades på Hötorget den 20 december 1676, blott 13 år gammal. Enom till straff, androm till varnagel. DS.