Finanspolitiska Rådet är en myndighet som bland annat har till uppgift att framföra synpunkter på regeringens ekonomiska politik, vilket rådet nyligen gjort. Regeringen får en hel del troligen välförtjänt skäll, men jag ska endast uppehålla mig vid en detalj i rådets rapport, nämligen sysselsättningsgraden för utomeuropeiskt födda (UEF). Det är en potatis som ju mer tiden går framstår som – och faktiskt alltmer erkänns vara – allt hetare. Rådet självt sammanfattar så här:

Huvudproblemet på den svenska arbetsmarknaden är de stora skillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet mellan personer som är födda i Sverige och födda utanför Europa… Den ekonomiska politiken står inför stora utmaningar när det gäller att främja sysselsättningen bland grupper med en svag anknytning till arbetsmarknaden. Skillnaderna mellan olika grupper påverkas knappast nämnvärt av en generell finans- och penningpolitik, utan de måste angripas med strukturella åtgärder på bland annat arbetsmarknads- och utbildningspolitikens områden… Tidigare har rådet också diskuterat behovet av att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och underlätta framväxten av enkla jobb. Vi står fast vid dessa bedömningar och menar att åtgärder i sådan riktning nu är än mer brådskande.

Det betyder i klartext att UEF inte jobbar och försörjer sig i önskvärd utsträckning. Hur stort är då problemet?  Rådet ger självt en fingervisning genom att ange sysselsättningsgraden för tre slags UEF – de med förgymnasial utbildning, de med gymnasial utbildning samt de med eftergymnasial utbildning – för åldersgruppen 25 – 54 år. Den åldersgruppen tycker jag är för snävt avgränsad. Den är arbetslivets filet mignon där nästan alla borde ha goda möjligheter att arbeta. Information om läget för den gruppen ger därför rimligtvis en friserad bild av det verkliga läget för åldersgruppen 18 – 65, men à la bonne heure.

Sysselsättningsgraden för de tre grupperna ligger på 45, 68 respektive 72 procent (som jag läser rapportens grafer). Om grupperna varit lika stora hade det betytt en total sysselsättningsgrad på 62 procent. Men grupperna är inte lika stora. Rådet säger inget om detta. Låt mig anta att 70 procent av gruppen har förgymnasial utbildning, 20 procent gymnasial och 10 procent eftergymnasial. Antagandena är kanske helt uppåt väggarna. Du kan räkna själv med andra antaganden. Men med mina antaganden blir den genomsnittliga sysselsättningsgraden 52 procent. Av dem som befinner sig i sina 30 bästa år jobbar alltså ungefär hälften. (En del av dessa kanske i verkligheten bara jobbar några enstaka timmar eller befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, det vet man heller inget om.)

Den kanske mest skrämmande insikten av rådets grafer är att sysselsättningsgraden för de tre grupperna har legat fast sedan 2005. Det har, trots alla statliga åtgärder, trots allt politiskt prat, inte blivit bättre.

Och de åtgärder som idag föreslås är i stort sett desamma som man pratat om sedan millenieskiftet och som antingen inte haft någon effekt eller inte kunnat genomföras.

Vi kan titta på vad en annan ekonomgrupp nyligen kommit fram till, nämligen SNS Konjunkturråd i sin rapport för 2017; Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad.

Konjunkturrådet framhäver fyra åtgärder: sänk trösklarna i gymnasieskolan (så att fler kan gå yrkesprogrammen), skapa särskilda arbeten för äldre arbetslösa (vilket förstås inte hjälper gruppen 25 – 54 år), snabbare etableringsinsatser för nyanlända (närmare bestämt SFI redan på asylboendet som om migranterna idag vore förbjudna att studera svenska på egen hand redan dag ett) samt minska lönebarriärerna (ett fint sätt att säga sänkta lägstalöner, hur nu det ska gå till).

Är det någon som tror att sådan homeopati kan få annat än marginellt positiva effekter? Den insikt som vi borde ta till oss är att välfärdsstatens verktygslåda i verkligheten inte kan åstadkomma de resultat vi hoppas på. Det vore klokt om politikerna, som det så vackert heter, tänkte utanför den lådan. Men det kommer de inte att göra.

Man behöver inte förstå så mycket för att inse att det här blir en jättesmäll för oss skattebetalare som ska hantera notan. För varje dag som våra härskare politikerna framhärdar i sin naiva och högmodiga självgodhet och sin motvilja mot att erkänna sina brister och att ompröva sitt tänkande känner jag hur de sticker fingrarna allt djupare i min plånbok.