Det börjar luta betänkligt nu. Till och med jag, som befunnit mig på det relativt lugna och skyddade soldäcket för oss som reser i andra klass, kan inte längre förneka slagsidan.

De stackars satarna nere i tredje klass har vetat om det hopplösa läget länge nu. Det var de som märkte av symptomen först. Det var inte alltför länge sedan de först rännilarna vatten märktes på golven där nere. Sedan har det gått fort. När de som bodde där nere under vattennivån började bli blöta om sockorna, spred sig oron. Där nere. 

Först när passagerarna i tredje klass vadade med iskallt vatten upp till knäna, lyckades de uppmärksamma några ur besättningen på omständigheterna. Reaktionen? Besättningen låste gallerdörrarna till nedre däck. De fattiga och upprörda kunde hålla sig där nere, om deras skrik och rop hördes skulle kanske fler börja ana oråd.

Passagerarna i första klass hade under lång tid investerat i fartyget och rederiet. Det var de som fattat besluten och tagit hand om vinsten som uppstått när man avstått från att investera i livbåtar till andra än de själva.

Tidigare under kvällen hade förstaklasspassagerarna dinerat bland kristallkronor och silverbestick. När skriken och oljuden från båtens undre regioner blev så pass högt att de började höras i matsalen, bad de helt enkelt orkestern att spela lite högre. Men ville ju inte bli störd, när man avnjöt frukterna av sitt arbete.

Så småningom tystnade oljuden från nedre däck. Det blev tyst och skönt. En stunds avslappning infann sig för den som lyckades förtränga att skriken tystnat eftersom människorna där nere faktiskt hade drunknat.

Vi som var andra klassens passagerare, den stora massan, hade befunnit oss på mellandäck. Mellan samhällets botten och samhällets topp.

Nog hade vi både känt hur fartyget lutade alltmer och hört vad som hände där nere, på däcken under vårt. Vi hade märkt det, men inte sagt något. Det rörde ju inte oss utan bara dem där nere. Om de blev lite blöta om fötterna så gjorde det säkert inte så mycket. De var ju vana vid dåliga förhållanden och vi fick ju inte glömma att de ändå släppts ombord på det bästa och finaste fartyget i världen. Lite tacksamhet kunde de väl visa istället för att gnälla och påstå sånt som inte var sant? Vi befann oss ju faktiskt på ett fartyg som var helt osänkbart och ett föredöme för alla.

Besättningen meddelade ju dessutom att vi inte behövde oroa oss. Kunde man lita på någon så borde det väl vara på dem som hade tillgång till hela fartyget och gav oss rapporter från händelserna där nere? Själva ville vi helst inte besöka nedre däck, mer än under något kort studiebesök. Visst var det exotiskt och spännande, men nej, det var inte för oss. Och passade man sig inte kanske man skulle bli kvar där nere.

Så hade någon uppmärksammat att även vi skulle drabbas om de vattensäkra skotten ett efter ett gav vika. När vi hörde smällarna var det redan för sent. Först havererade försvaret. Så äldreomsorgen, psykvården, skolan. En stund senare universiteten. Bostadsmarknaden, sjukvården, arbetsmarknaden, biståndsbudgeten, polisen… Ett efter ett gav de vika, de institutioner som gett fartyget dess internationellt beundrade stadga och form och invaggat oss alla i en känsla av omsorgsfull säkerhet.

Just detta fartyg skulle segla för evigt, som en osänkbar förebild.

Inte förrän vi själva stod med vatten till anklarna och försökte hålla oss upprätta i de lutande korridorerna, förstod vi att det nog inte var riktigt så säkert som vi varit övertygade om.

Nu står vi här i kylan och mörkret på akterdäck.

De riktigt privilegierade, förstaklasspassagerarna, har för länge sedan packat ihop sina smycken och juveler och satt sig i säkerhet i livbåtarna. Där guppar båtarna omkring nu, halvfulla. På säkert avstånd väntar de på att bli upplockade av båtar som faktiskt har flytförmågan kvar.

Nu tjänar det inte längre något till att fundera på varför det blev så här.

Att vi kolliderade med det där isberget är nog de flesta av oss inte särskilt förvånade över. Det brukar bli så när ingen finns på plats i styrhytten och när kaptenen hellre navigerar efter ideal än efter utkikens faktiska rapporter. Är befälen samtidigt fokuserade på att bevisa det egna fartygets placering som bäst i klassen, är det lätt hänt att kommendera en högre växel och intala sig att isflaket som bryter vattenytan där framme guppar åt sidan när bogen strävar framåt.

Nu är det som det är.

Kvar är vi, som inte redan har drunknat men som inte heller kan rädda oss. Vi är strandsatta här, eftersom vi antingen saknade de praktiska möjligheterna att lämna, eller var så upptagna med att dela ut flytvästar till alla andra att vi helt plötsligt upptäckte att såväl flytvästar som livbåtar var slut. Och att vi var kvar.

Det börjar luta betänkligt nu, och vi har dragit oss tillbaka till akterdäck. Orkestern spelar fortfarande, men alltmer ansträngt. ”Tillsammans klarar vi utmaningen!” ler kapellmästaren medan han försöker hindra sitt piano från att glida ner i vattenmassorna.

In i det längsta hoppades vi att kaptenen skulle kunna räta upp fartyget, eller att konstruktören skulle ha gjort sitt arbete grundligare än vi först hade trott. In i det längsta hoppades vi att de där ljusen i horisonten skulle komma för att undsätta även oss, men de har meddelat att de inte tänker riskera de egna passagerarnas säkerhet.

Nu tystnar det. Orkestern höll i sina instrument när de försvann ner i vågorna. Vi höjer våra glas. Iskall, torr champagne i glas från IKEA. Gratis, nu när ingen finns kvar som kan ta betalt för den. Nu sveper vi den sista klunken innan det är dags att hålla andan.

Skål.