Tänk om en viktig förklaring till den nuvarande situationen i Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, går att finna i begreppet ”confirmation bias”?

Något förenklat går ”confirmation bias” (eller på svenska bekräftelsefel) ut på att människan omedvetet väljer att ta till sig sådan information som stärker hennes redan existerande uppfattningar och åsikter. Samtidigt väljer människan omedvetet bort sådan information som riskerar att omkullkasta dem.

Alla som någon gång skrivit en akademisk avhandling har förmodligen brottats med urvalet av källor och den där gnagande olustkänslan inför att granska det som kan få den egna hypotesen att falla. Vi tycks helt enkelt helst vilja få våra tankar och åsikter bekräftade och förstärkta. Detta påverkar både vilken information vi väljer att ta del av och hur vi betraktar informationen. Det var därför Popper menade att en forskare bör lägga mer tid på att försöka falsifiera sina teorier, än att bekräfta dem.

Popper hade en viktig poäng: Om vi låter den egna längtan efter bekräftelse styra oss, riskerar vi att hamna väldigt fel. Hur fel det kan leda, ser vi tyvärr bara i backspegeln. Historien är full av exempel på politiker, militärer och vetenskapsmän som säkert hade fattat bättre beslut om de plockat av sig sina rosa glasögon och även tagit till sig de obekväma sanningarna.

Sverige och svenskarna ger bekräftelsefelen ett ansikte. Många tycks hellre förneka både den information som ges via medias samhällsrapportering och sina egna erfarenheter än att erkänna att det finns problem.

Våra ministrar borde ju i alla fall veta bättre. De har inte bara tillgång till samma information som alla andra medborgare, utan också sådan information som vi vanliga dödliga aldrig kommer i närheten av. Självklart vet man att svensk sjukvård bara är några tappade sugar ifrån att haverera fullständigt. Självklart vet man att alltfler svenska skolor får koncentrera sig på att eleverna ska erbjudas fysisk säkerhet istället för kunskapsförmedling. Lika självklart vet man att vi riskerar få återuppleva asylkaoset från 2015 så snart det blir känt att Sveriges gränser åter står öppna.

Att det blivit så fruktansvärt fel inom så många områden handlar inte om naivitet, men möjligtvis om bekräftelsefel. Låt mig förklara min tanke. Man har tillgång till fakta, men väljer att avfärda den. Istället för att gå igenom den jobbiga process det innebär att förändra sina åsikter och tankemönster, väljer man att hålla fast vid sin ideologi om öppna hjärtan och intala sig att det nog ska gå bra. Ändå. Nästa gång.

Särskilt illa kan det bli när bekräftelsefel kombineras med grupptryck. Människan tycks nämligen inte endast ovillig att ändra åsikt, utan även ovillig att gå emot strömmen. Flockdjuret i oss premierar tillhörighet och acceptans framför sanning. Vilken socialdemokrat, miljöpartist eller moderat vill vara först med att i plenisalen deklarera att kejsaren är naken?

”Hellre fel, än ensam” som man uttrycker det i militära sammanhang.

När vi ska påvisa hur oändligt dumt det kan vara att oreflekterat följa andra, händer det att vi frågar ”om någon bad dig att hoppa från ett stup, skulle du göra det då?”. Sanningen är förmodligen att en hel del faktiskt skulle göra just det, förutsatt att de såg att andra också hoppade.

Vi vill helt enkelt inte utmärka oss, inte sticka ut. Vi vill passa in och höra till. Framför allt vill vi inte utsätta oss för insikten att vi haft fel, och riskera att ifrågasättas om vi visar att vi ändrat uppfattning. Då är det enklare att fortsätta i de gamla vanliga hjulspåren, klamra sig fast ännu hårdare vid sin övertygelse och följa med de andra – även om det leder oss utför stupet.