I Frankrike utförs nu de första turerna i en sedan årtionden utvecklad rituell dans: En ny president möts med entusiasm och glada förväntningar om att han skall infria de löften om förändringar som fört honom till makten.

Med tiden bleknar entusiasmen, i takt med att den ena intressegruppen efter den andra, i parlamentet eller på gatorna, hindrar genomförandet av de utlovade – och nödvändiga – förändringar som skulle kunna öka tillväxten och minska fattigdomen och motsättningarna i den franska vardagen.

Den franska politiken lever med ett moment 22: Tillståndet i landet är så eländigt att varje ny president som utlovar förändringar, möts med stora förhoppningar, men han liksom hans föregångare snärjs snart in i motstridiga intressen och blir handlingsförlamad. Eländet fortsätter. Vid nästa val börjar turerna om.

Denna dans har tråtts av varje president efter de Gaulle. Tydligast, kanske, syntes det under Mitterrands tid. Han valdes på ett socialistiskt program, som snabbt hotade att förstöra ekonomin, varefter han gjorde en snabb sväng högerut. Vad skulle han erbjuda fransmännen nästa gång? Han blev EU-propagandist. Klädd i EU-kostym skulle Frankrike bli mäktigt och framgångsrikt. Det tricket är inte längre tillgängligt – även om Macron låtsas tro det.

I Sverige har vi inte detta problem. Här är vi, underligt nog, fortfarande så självbelåtna att ingen känner behov av att formulera det som Tage Erlander en gång kallade provisoriska utopier, det vill säga mål tillräckligt tydliga för att vara styrande för politiken och samtidigt fattbara för allmänheten. De var provisoriska därför att det under vägen kanske blev uppenbart att man måste anpassa sig efter nya omständigheter och krav.

Men numera vågar man inte ens ha provisoriska utopier. Den svenska politiken vågar bara syssla med social ingenjörskonst: det dagliga skruvandet och mixtrandet på redan etablerade system och rutiner. Det märks i alla frågor, men allra tydligast i invandringspolitiken. Där sker inget som styrs mot tydliga mål, därför att inget parti – SD undantaget – vågar formulera det långsiktiga målet. Istället diskuteras endast delproblem – om man nu över huvud taget vågar diskutera – som förändringar i politikområden påverkade av invandringen. Skolans problem har på senare tid – också – diskuterats som en följd av invandringen. Ordningsproblem i vissa förorter är så uppenbart en följd av invandringen att också detta omnämns i den politiska debatten. Men det sker motvilligt. Ett vanligt argument är till exempel att den högre kriminaliteten hos invandrargrupper ”försvinner” om man tar hänsyn till den sociala sammansättningen i dessa grupper. Men nu är det ju faktiskt så att invandrargrupperna har och behåller denna sammansättning, varför ett bejakande av invandring innebär just ett medvetet accepterande av denna importerade kriminalitet.

Detta förnekande, förminskande och bortförklarande av uppenbara problem har givit den svenska politiska debatten ett allt tydligare drag av pajaseri. Politikerna gör sig löjliga. Löfven skulle kunna kritiseras med hårda ord för att mot uppenbart bättre vetande vidhålla att han minsann inte skulle bygga några murar, för att strax därefter göra just det. Men ingen orkar. Ingen hade väntat sig något annat.

Problemet är egentligen inte invandringspolitiken. Problemet är bristen på tydlig väganvisning, tydligt mål. Den bristen gör att människor kan inbilla sig och frukta en utveckling mot avgrunden, mot det de fruktar mest.

Så här kommer det att fortsätta till dess någon politiker, något parti vågar formulera en provisorisk, trovärdig utopi.

Någon sådan har vi inte. Vi har Den svenska modellen. Den är som bofinken. Den kan se ut hur fan som helst, beroende på vilket problem som dryftas.