Islamiseringen är ett faktum och pågår. Islam rycker fram och svensk kultur trängs undan. I vissa skolor och i vissa områden är medborgare med svensk kultur redan i minoritet. Därför kan det vara bra att känna till skillnader mellan islam och svensk kultur.

Sverige har varit kristet i mer än tusen år. Först romerskt-katolskt, sedan protestantiskt efter reformationen på 1500-talet. Sverige har aldrig varit islamiskt. Det finns inte ett spår av islamisk tro svensk litteratur, musik, konst, lagar och seder. Ingenting. Vi har i tusen år varit en självklar del av den europeiska, kristna kulturen.

De senaste tjugo-trettio åren har dock islamiska bekännare flyttat till vårt land och flera av dem har fått svenskt medborgarskap. Vi har också fått många infödda muslimer. Islam är alltså en ny invandrarreligion utan rötter i Sverige och utan någon som helst förankring i vår kultur. En undersökning visar att islam också är den religion som svenskar tycker minst om.

Islam sprids ju inte genom att svenskar konverterar, utan framför allt på två sätt: 1) invandring och 2) invandrade muslimer överför religionen till sina barn.

Denna negativa syn på islam är inget unikt för Sverige, en undersökning utförd tidigare i år av den brittiska tankesmedjan Chatham House visade att en majoritet européer vill stoppa muslimsk invandring. Totalt utfrågades tio tusen personer i tio europeiska länder.

Kan man vara svensk och muslim? Det beror på vad man menar. Om man med svensk menar svensk medborgare så är det fullt möjligt. Fler av de unga muslimer som rest till Syrien och Irak för att strid för jihadgruppen Islamiska Staten (IS) har varit svenska medborgare. Så det är fullt möjligt för även den meste extreme muslim, en som till med är fiende till Sverige, att samtidigt vara svensk medborgare.

Men om man med svensk menar svensk i kulturell mening, blir det besvärligare. Jag har erfarenhet av både svensk kultur och islam och kan visa att det finns flera motsättningar som är svåra, för att inte säga omöjliga att överbrygga, vilket jag försökt visa i artikeln Kan man vara svensk och muslim?

Nu har jag läst en bok som tar upp dessa skillnader och motsättningar. Det är islamologen Jonas Otterbecks bok Muslimer i svensk skola, som kom ut 1994. Otterbeck försöker tona ner motsättningarna så långt det går, men ändå syns de tydligt.

Hela syftet med boken är ju att förklara på vilket sätt muslimer skiljer sig från elever med svensk kultur för att underlätta för lärare att arbeta i en mångkulturell miljö. För sin materialsamling har Otterbeck intervjuat lärare, föräldrar och elever.

Redan i början av boken konstaterar Otterbeck att religionen har mycket större påverkan på vardagen för en troende muslim än den har för en svensk med kristen bakgrund:

Det är vanligt att muslimer inte gör åtskillnad mellan religion och vardag. Vardagen är inordnad och styrd av religionen.

Sådan nämner han några självklarheter om islam, som tron att Koranen är Guds ofelbara ord och att Muhammed är en ofelbar lärare och ledare som man eftersträvar att imitera:

För en troende muslim har Koranen absolut auktoritet, då den är Guds, inte Muhammeds ord.

Det som står närmast efter Koranen i auktoritet är de olika hadith-samlingarna. En hadith är en berättelse om Muhammeds handlingar och utsagor.

Muhammed är, enligt den muslimska traditionen, det främsta exemplet på hur en muslim bör leva och praktisera islam. Därför är det av största vikt att veta vad han gjorde och vad han sa i olika situationer.

Otterbeck beskriver sedan den oro som muslimska föräldrar känner över att deras barn ska påverkas av den svenska kulturen, en kultur som ofta beskrivs som ”normlös”. En sak som gör att man tänker så är att män och kvinnor inte hålls åtskilda:

Anständighetsregler och regler för samvaro finns det gott om i de islamiska källskrifterna. Generellt kan sägas att målet med dessa är att män och kvinnor, som inte är släkt, inte ska träffas utan att det finns någon social kontroll över vad de gör.

Muslimska föräldrar litar inte på den svenska skolan, förklarar Otterbeck:

Muslimer från länder som skiljer sig mycket från Sverige, måste få tid på sig att lära sig att våga lita på det svenska samhället och dess institutioner. I detta ligger också att våga anförtro sina barn till den svenska skolan. Många föräldrar skräms av det de läser i tidningar eller ser på TV om svensk skola. Den verkar sakna disciplin och barnen lär sig inte respekt för vuxna. De lär sig om sex och så vidare.

De är oroliga för att barnen ska äta mat som inte är ”halal”.

I intervjuer med föräldrar till muslimska barn framkommer att det är osäkerheten om vad barnen äter som gör dem oroliga.

Otterbeck förklarar också varför muslimska flickor täcker sitt hår med ”hijab”:

Den kan ses som ett påbud från Gud och man bär den av respekt och vördnad och man får belöning av Gud för detta.

Den flicka som inte täcker sitt hår riskerar att straffas av Gud:

För en människa med stark tro är detta en realitet och inte något som går att ta lätt på.

Idrotten är ett ämne där motsättningar kommer upp till ytan:

Ibland uppstår det konflikter mellan muslimska föräldrar och skolan om på vilka villkor deras barn ska delta i idrotten. Oftast gäller det döttrarna. Det de muslimska föräldrarna reagerar starkast mot är att deras döttrar ska vara nakna tillsammans med andra flickor i omklädningsrummet och i duschen, delta i könsblandad idrottsundervisning, vara klädda i åtsittande idrottskläder samt vara utan huvudduk under lektionerna.

Ett annat är simundervisningen:

Att visa sig i badkläder är otänkbart för många starkt troende muslimer. De tycker att det är ett alltför avslöjande plagg för att anses som anständigt. Det förekommer att muslimska flickor vägrar att delta i simundervisning och helt enkelt inte visar sig på lektionerna. Ibland föreslås flickorna att de åtminstone ska följa med till badhuset och titta på, men en muslimsk flicka kan sägas begå en synd när hon tittar på halvnakna kroppar.

Otterbeck menar att för att slippa konflikter kan det vara bäst att ge upp och befria muslimska flickor från simundervisning. Inte bara på denna punkt tycker Otterbeck att vi ska vara tillmötesgående. Eftersom det är en plikt för muslimska män att delta i fredagsbönen föreslår han att man lägger om schemat och upplåter en lokal i skolan för denna bön.

Ett annat problem är att muslimska elever inte vill lära sig om andra religioner:

Vissa muslimska föräldrar ser med misstänksamhet på att deras barn ska lära sig om t.ex. Bibeln, buddhism och judendom. De kan uppfatta det som att skolan försöker påverka deras barn att överge sin religion. Från skolans håll måste man förklara att man ser det som sin uppgift att berätta om olika religioner för att ge eleverna kunskap och förståelse för andra, inte för att få dem att byta religion. Misstänksamheten mot religionsundervisningen är ofta kopplad med en allmän misstänksamhet mot skolan.

Det förekommer också kritik mot musikundervisningen:

Oftast rör det sig om kritik mot att man sjunger kristna sånger, men det finns även dem som misstycker med att man använder popmusik vid musikundervisningen. Man menar att popmusik uppmanar barnen till omoraliskt beteende och till trotsighet mot föräldrarna.

Omoralisk, normlös, oanständig. Det är så många troende muslimer ser på svensk kultur.

Även vetenskapen väcker oro och ifrågasätts:

Det händer att muslimer riktar kritik mot naturvetenskapliga ämnen. Två saker som brukar angripas då är Big Bang-teorin och Darwins utvecklingslära.

En vanlig orsak till att man ogillar dessa teorier är att man anser att de strider mot Koranens lära om Guds skapande av världen.

Koranen kan ju inte ha fel. Det är vetenskapen som måste vara fel.

Vissa muslimska pojkar har svårt för lärarinnor:

Kvinnliga lärare kan ibland ha svårt att sätta sig i respekt hos de muslimska pojkarna. Pojkarna testar gränserna för vad de får göra genom att t.ex. säga: ’Jag är muslim. Jag behöver inte lyssna på en kvinna. Jag vill inte ha en kvinna som lärare.’ Ett sådant uttalande speglar ett könsmönster som många i Sverige känner sig främmande inför.

Så kommenterar Otterbeck den islamiskt sanktionerade hederskulturen:

Det händer att flickor ingår äktenskap redan i grundskolan och att föräldrarna vill ta dem ur skolan. Det är inte tillåtet enligt svensk lag att gifta sig förrän vid 18 års ålder, och det är inte heller tillåtet att ta sitt barn ur skolan. Det finns dock en del fall där detta inte respekterats och där det heller inte kommit några åtgärder från myndigheterna. Detta kan vara en beklämmande situation. Det finns i dessa fall ofta ett socialt tryck på flickan att göra som familjen vill och underordna sin egen vilja.

Högtider är också ett problem. Många muslimer vill inte fira, eller inte ens ha någon beröring med, svenska högtider:

Muslimska föräldrar vill sällan att deras barn ska ta del av firandet vid de kristna högtiderna. Detta är lätt att förstå. Desto svårare är det att undvika. Våra skolavslutningar vid vinter och sommar sker på många platser i kyrkor, man sjunger psalmer, använder kristna symboler och så vidare. Vid påsk och i juletid läser många klasser om Jesu liv. Man har luciatåg och valborgseldar. Alla dessa aktiviteter föregås av pysseldagar, repetitioner av sånger med mera. Det är svårt för en muslim att inte koppla ihop dessa händelser med kristendomen.

Den här handboken lär oss något om skillnaderna och motsättningarna mellan svensk kultur och islam. Men sådana här handböcker riktade till den svenska skolpersonalen borde inte finnas. De har inget ansvar att lära sig om alla världens religioner och kulturer för att anpassa sig. Det är inte ens möjligt. Skolan kan inte stänga varje gång en religiös grupp firar någon högtid. Hela den tanken behöver kastas i soptunnan. Det bör klart och tydligt sägas att den svenska kulturen är norm i Sverige. Den svenska skolan är inte bara en skola i Sverige, vilket även framgår av titeln på Otterbecks bok, utan en svensk skola. Det som i stället behövs är handböcker om svensk kultur riktade till invandrare, och även till skolpersonal som ska undervisa invandrare.

Det är invandrarna som har ett ansvar att lära sig, och anpassa sig till, svensk kultur.