Bellman säger att problemet är lärarnas status är för dålig och att vi därför måste höja deras status.

Relativisten instämmer i att det nog är sant men att man också tänka på att det kan finnas andra synsätt. Att eleverna inte alltid respekterar lärarna kan ju bero på eleverna, särskilt pojkarna, hellre spelar dataspel än lyssnar på fröken.

Bellman säger att javisst, därför är det viktigt att höja lärarnas status snabbt som attan så att barnen lyssnar på fröken.

Skeptikern hummar lite och säger att jovisst, det vore väl bra om lärarna hade högre status, men hur går det till? Har utbildningsministern ett reglage på sitt arbetsrum där lärarnas status kan ställas in?

Bellman säger att det där var fånigt påstående av skeptikern. Det är väl lätt att höja lärarnas status. Det är ju bara att höja lönerna.

Relativisten menar att det här är en komplex materia och att det finns många synpunkter och kanske inte någon sanning.

Skeptikern säger att man inte kan vara säker på att det inte finns någon sanning. Han säger att det kanske finns en sanning i bemärkelsen bästa tänkbara lösning på problemet.

Bellman hävdar att just så är det och att den bästa tänkbara lösningen är att höja lärarnas status, det är väl inget att tjafsa om.

Relativisten framför att i verkligheten finns det inga sanningar, bara partsinlagor och att det bästa därför är att tillsätta en utredning där alla berörda parter kan träffas för då får man en lösning som reflekterar de olika parternas relativa makt. Relativisten understryker att detta är den svenska modellen. Inflytande i proportion till makt. Så är det ju i riksdagen. Kan aldrig vara fel.

Bellman tycker det verkar onödigt med tanke på att alla redan vet att det handlar om att höja lärarnas status.

Relativisten genmäler att det inte finns någon slutgiltig sanning utan bara intressen och att det därför är smart statskonst att låta intressena avgöra på det demokratiska sättet.

Bellman suckar och muttrar något om att det i det här fallet finns en lösning, nämligen att höja lärarnas status.

Skeptikern säger lite trevande att han inte tror så mycket på partssammansatta sanningar. Han vänder sig mot relativisten och säger att för övrigt är det väl just de parter du tänker sammankalla som under årtionden med just de metoder du föreslår har skapat just de problem vi dras med?

Relativisten säger att tja, så kan man förstås också se det.

Bellman ser utschasad ut och frågar fattar ni ingenting?

Skeptikern säger till Bellman att vi har de lärare vi har och om man höjer lönerna så tar det ett kvartssekel innan den svenska lärarkårens sammansättning har blivit märkbart påverkad av att det kommit bättre lärarmaterial.

Bellman är nu arg och säger till skeptikern att va fasen, du tror inte på min lösning och inte på relativistens. Så vad tror du på?

Skeptikern säger att han inte är så säker på att det faktiskt finns någon lösning alls inom ramen för vårt sjuka skolväsende tillika politiska system. Jag är ledsen, men den bästa tänkbara lösningen för framtiden kanske blir att var och en får greja sin utbildning bäst han kan.

Relativisten blir chockerad och säger att det där närmast låter som en nedläggning av välfärdsstaten.

Skeptikern säger att det är precis vad det låter som. Det är ett mycket surt äpple, säger han sammanbitet. Han fortsätter med att han inte gillar att det ska behöva låta på det sättet men menar att vi kanske gör klokt i att börja tänka tanken.