Efter valet i Frankrike läser jag hur Margot Wallström (visserligen lättad över Emanuel Macrons seger), förfasar sig över nationalismens utbredning i Europa. Som om nationalism vore ett självklart ont – och ett hot mot demokratin. Man riktigt anar hur Hitler väntar runt hörnet, om vi inte sväljer Europeiska Unionens dröm om en gränslös värld. Det här har sagts så många gånger att man knappt längre reagerar.

Men nationalism är inte nationalsocialism! Det är inte ens samma sak som diktatur. Faktum är att både Hitler och Stalin var globalister. Båda ville ha ett världsherravälde, precis som islamisterna vill ha ett kalifat. Utan gränser – all included.

Folklivsforskaren och debattören Dan Korn sa en gång att svensk nationalism på 40-talet var det som räddade oss från att sugas upp av de nazistiska strömningarna. Jag instämmer i detta. Tredje riket var den tidens ”europaprojekt”.  Men var inte Hitler, Mussolini och de andra bruna nationalister, invänder någon? Det heter ju i alla fall ”nationalsocialism”. Jag var inte med på den tiden, men gissar att ”nationalist”’ var ett av 40-talets verkliga modeord. Ungefär som ”feminist” var ordet på allas läppar 2010. Då ville alla vara nationalister. I varje fall om man ville göra politisk karriär och få folk med sig. Ungefär lika förpliktigande som när man idag pratar om ”allas lika värde” eller att ”stå upp för fred och rättvisa”. Det var först under efterkrigstiden som ordet blev en extremiststämpel – ett ‘N-ord’. Under lång tid var det knappast någon utanför Nordiska Rikspartiet, som vågade ta begreppet i sin mun.

1900-talet bär här på en underlig motsägelse. Samtidigt som ”nationalism” blev allt mer tabu, växte nationella strömningar i Latinamerika vilka räddade kontinenten från att slukas av USA:s imperialism. Afrika upplevde ett nationellt uppvaknande, som hade långt större betydelse för avkoloniseringen än Afrikagruppernas alla insamlingbössor. Det var nationalismen och inte internationalismen som vann både Vietnamkriget och räddade Finland från att bli en kommuniststat. Runt om i världen lyckades en brokig skara nationella rörelser, bit för bit smula sönder det Brittiska imperiet. Nationalister i Polen, Baltikum och Ukraina spelade en nyckelroll, när det gällde att krossa Sovjetunionen. Eller för att ta ett exempel från vår egen tid. Vilka har mest outtröttligt och hjältemodigt bekämpat IS, och därmed skyddat västvärlden från teokratiskt förtryck? Jo, kurdiska nationalister. Har demokratin förlorat på allt detta? Nej, snarare tvärtom.

Nationalism betyder inte per definition demokrati, men inte heller motsatsen. För mig är nationalism (med en något fyrkantig definition) när en befolkning kontrollerar ett begränsat territorium och där bestämmer spelreglerna. Visst finns det dåliga nationalister – kanske Marine Le Pen är en av dem. Men när Margot Wallström lyfter fram ”globalism” som den enda vägen mot frihet, har hon inte särskilt mycket att referera till. Jag kan inte påminna mig ett enda globalt projekt – varken i Europa eller någon annanstans – som levt upp till det vi brukar kalla för demokrati. FN inräknat.

Man behöver bara titta på EU:s företrädare på den europeiska arenan för att bli lite betänksam; Romarriket, påvedömet, habsburgarna, osmanerna, Sovjetunionen, Tredje Riket… inte var de några demokratier direkt.

Så vem är det egentligen som hotar demokratin?

Jan-Olof Sandgren, boende i Angered, är yogalärare, författare och illustratör.