Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.

I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.

Den amerikanska revolutionen är ett annat exempel. Amerikanerna var trötta på att betala skatt till England och hade därtill föreställningar om att inrätta en för tidevarvet unik och mycket radikal form av demokrati, vilket också skedde med stor framgång.

I takt med att de svenska politiska partierna blivit alltmer lika varandra så har våra maktskiften, som om de sker förväntas inträffa efter demokratiska val, allt mindre handlat om att introducera annorlunda ordningar. I stället rör det sig om rena köttgrytefrågor. Vilket parti, eller partier, är det som ska få tillgång till regeringsplanet? I övrigt är allt lika. Partierna, även sverigedemokraterna, är eniga om att den rådande ordningen – välfärdsstaten – och den rådande ideologin – PK-ismen – ska gälla även framgent (dock att sverigedemokraterna tydligare än de andra partierna har framfört uppfattningen att välfärdsstaten mer eller mindre ska reserveras för etniska svenskar).

Det maktskifte som enligt min mening borde stå på dagordningen för svensk del är emellertid en helt annan sort. Vad vi behöver är något som påminner mer om Gustav Vasas reformation än om valet 2014. Sverige behöver inte i första hand en växling vid köttgrytorna, där de ena partierna ersätter de andra, utan en ny ideologi, ett nytt sätt att tänka.

Det som skapar problem i Sverige är PK-ideologin, det tänkande som går ut på att leta fram det svagaste hos människan och sedan ägna resurser åt att terapera dessa individuella svagheter. Det osunda med denna ideologi är att den struntar i allt som är starkt, utvecklingsbart och levnadskraftigt hos människor.

Vi måste odla en nygammal människosyn, som faktiskt var förhärskande i Sverige fram till för femtio år sedan, och som utgår från att de flesta människor kan själv och att politik, myndigheter och civilt samhälle ska bejaka och uppmuntra föreställningen att vi kan vara ett dugligt folk som har skyldigheter och på vilket krav kan ställas.

Det handlar för Sverige idag inte om traditionell politik, där det flyttas ett antal miljoner kronor från den ena budgetposten till den andra eller det inrättas nya förbud mot något obehag som visat sig, utan om att utveckla vårt tänkande och vår människosyn.

Vi behöver en väckelse, inte bara ett riksdagsval. (Jag tror att det var P J Anders Linder som först för mig formulerade något ditåt.)