I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?) 

Jag vill genom kyrkan, ehuru jag har svårt att tro på Gud, få uppleva en kontinuitet med äldre generationer som betraktat samma sjöar, berg och skogar som jag och talade ett språk som jag kan begripa. Jag kan inte komma på någon annan svensk institution än kyrkan som så starkt, i sina bästa stunder, kan påminna mig om min nationella tillhörighet. Jag vill att kyrkan ska övertyga mig om att Sverige kan vara ett land att ära. Kanske har kungadömet motsvarande funktion för särskilt rojalistiskt lagda människor. Kanske Riddarhuset för adeln.

Mitt problem är att kyrkan, vad jag kan upptäcka, nästan aldrig befinner sig i sina bästa stunder. Allt jag lyckas uppdaga om kyrkan är att den i modern tid verkar ha kapats av intressen som inte har med Jesus att göra, utan i stället försöker bruka den för sina mer eller mindre dolda politiska syften som i allmänhet har PK-istisk aktivistkaraktär.

Att ärkebiskopen har valspråket Allahu Akbar – fast på svenska: Gud är större, vilket hon hävdar sig ha hämtat från Första Johannesbrevet 19,20 – behöver förstås inte betyda något, men när hon dessutom skriver debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med muslimer som är kända för samröre med Muslimska brödraskapet, när kyrkan blir topp tunnor rasande över facebookgruppen Mitt kors, som startades av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson, och via sin kommunikationschef kallar initiativet ”uppviglande”, ”okristligt” och ”ofräscht”, när sådant sker, och det inte bara handlar om engångshändelser, då drar jag öronen åt mig.

Att jag har svårt att tro på Gud innebär inte att jag inte skulle behöva andlig ledning eller i varje fall rådgivning. Vi omges hela tiden av knepiga etiska frågor, till exempel om tiggeriet är befogad eller om det borde förbjudas. Jag stötte och blötte den frågan, enskilt och i samråd med andra, ganska länge innan jag kom fram till att ett förbud vore etiskt

hållbart (eftersom den svenska arbetslinjen innebär att alla som är friska och starka ska dra sitt strå till den allmänna stacken, inte nöja sig med att för sin egen försörjning hämta strån som andra dragit ihop). Jag tyckte att Svenska kyrkan borde kunna ha ett och annat att säga i den frågan så jag kontaktade några präster men fick inget vettigt ur dem annat än något luddigt om värdegrunden. I mitt sökande skrev jag till och med på dessa sidor ett öppet brev med förfrågan om vilka skyldigheter mot min nästa kyrkan menar att en medlem som jag har. Det kom inget svar.

I sådana lägen börjar en normalnärig människa som jag, som faktiskt inte alls utnyttjar kyrkans tjänster, undra varför jag ska skicka den där föreningen åtskilliga tusenlappar om året i kyrkoskatt.

Men jag vill ju leva i fortsatt kontakt med Sverige och den svenska historien, med skolavslutningar i kyrkan och med Härlig är jorden, med traditioner och ritualer som det behövs någon institution som kyrkan för att upprätthålla nu när lumpen är borta och flottan knappt har några båtar.

Jag hörde en ung, kristen entusiast i ett kyrkligt sammanhang förklara att han ansåg kristendomen vara den bästa religionen. Han blev tillhållen av en kristen präst från Svenska kyrkan att inte uttrycka sig på det sättet eftersom man inte fick sätta sig över andra religioner.

Jag misstänker att Svenska kyrkan inte riktigt tror på sin egen produkt. Det är väl därför den sysslar med annat, som framför allt verkar vara olika slags aktivism till påstådd förmån för isbjörnar, migranter, minkar, kvinnor, tiggare, transpersoner och andra människor vars främsta merit är att de är födda långt från Sverige.

Det är inte bara jag som anar ugglor i mossen. Förra året förlorade Svenska kyrkan nästan 100 000 av sina sex miljoner medlemmar. I augusti är det kyrkoval. I kyrkovalen deltar bara något tiotal procent av medlemmarna. Själv har jag aldrig röstat i kyrkoval. Men nu ska jag göra det. Om jag hittar några som tror på Gud och kristendomen ska jag rösta på dem, mina egna tvivel till trots.