Nyligen åhörde jag ett intressant föredrag om att Sverige nedvärderar sig själv i onödan med allt tal om att vi saknar en rik svensk kultur ty vi har visst en rik svensk kultur. Efter föredraget blev det diskussion som förstås handlade om relationerna mellan svenskar och migranter. Det var också intressant.

Men det stod en elefant i rummet som ingen uppmärksammade, inte jag heller. Hur ska man förstå den där nedvärderingen av oss själva och motsvarande uppvärdering av andra människor och kulturer?

Elefanten är det oförnekliga faktum att alla nu levande svenskar under hela sitt liv fått reda på och ofta själva kunnat observera att livet i Sverige varit bättre än livet annorstädes. Okey, det är inte hundra procent sant, men kanske 87 procent. Jag är inte ironisk. Objektiva fakta. Den som inte tror mig kan studera hur migrationsströmmarna går.

En normalt funtad människa undrar naturligtvis över en så uppenbar elefant. Hur kan den komma sig? Varför har svenskar alltid haft det så mycket bättre än andra, till exempel afrikaner? Denna självklara fråga har det svenska samhället aldrig ställt sig utan bara nöjt sig med att lite självbelåtet konstatera faktum.

Jo, det har funnits en del teoretiserande som gått ut på att afrikaner och andra utvecklingsfolk har blivit störda i sin utveckling av en massa olika saker som har en gemensam nämnare, nämligen den vita rasens, särskilt den vite mannens, skadliga inflytande. Om bara detta skadliga inflytande elimineras kommer utvecklingsfolken strax att frigöra sin inre, hos alla människor medfödda, svenskhet och bli som vi.

Men det behövs inte så mycket praktisk erfarenhet av kulturkontakter för att sådana idéer ska tappa kraften att övertyga. Vad det än är som skiljer kulturerna åt så sitter det djupt.

Det är vid den insikten som det börjar brännas, för om den formuleras i ord så kan det låta som att svenskar åtminstone tills vidare är objektivt bättre än utvecklingsfolken på att ordna sig en hygglig tillvaro eller, i kortform, vi är bättre.

Att ens komma i närheten av en sådan tanke är att utsätta sig för högsta graden av rasismvarning. Inget är farligare än detta. Vi ryser av fasa inför hotet och retirerar till motsatt hörn genom att nedvärdera oss själva till den grad att ingen ens skulle komma på tanken att vi skulle anse oss förmer. Vi bättre? Nej, vet du vad! Det är absolut inget med oss. Vi har ju

inte ens någon kultur. Ni, utvecklingsfolk, däremot, ni har så mycket att lära oss här uppe i vår karga och kulturlösa nord!

Men när det kommer till kritan tittar bockfoten fram i alla fall. Det är när frågan kommer på bordet om man kan ställa samma krav på utvecklingsfolk som på svenskar. Klarar de av det som vi klarar av? Behöver de inte lite särskild hänsyn? Bockfoten vet hur den ska förvandla sig till omtanke. Svensk rasism är snäll rasism.

PS Jag vaknar mitt i natten och tycker att den där slutformuleringen var oklar och feg. Jag lämnar den bara för att visa min ångest, som jag tror många delar med mig. Varför inte skamlöst erkänna att Sverige, med alla sina brister och kulturella idiosynkrasier och knäppa beteenden, faktiskt har varit – och förhoppningsvis kan förbli – ett väldigt fint land som vi svenskar har anledning att vara stolta över även i internationell jämförelse?