Två veckor efter terrordådet är ingången till Åhléns parfymavdelning fortfarande täckt med en gigantisk plywoodplatta. De flesta skyndar förbi, precis som de alltid gjort, men vi är några som står där i hörnet Drottninggatan – Mäster Samuelsgatan. Vi står där framför mängderna av färgglada post-it-lappar som fästs på väggen och försöker läsa medan lapparna viftar lite trotsigt i vinden.

Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags?

Det känns märkligt välregisserat. Men väggen är ändå vacker på ett sorgligt och dämpat sätt, de grälla neonfärgerna till trots. Här och där bryter ett vitt A4 mönstret. Längst upp, så långt över de vanliga lapparna att risken för nedrivning är minimal, har någon tejpat fast ett klassiskt budskap: ”Jesus lever!”

Där står vi. Läser, tittar, funderar. Går sakta något steg för att läsa nya lappar. Rösterna är dämpade. Några fotograferar.

Men något stör. Något är annorlunda än vid andra minnesplatser jag sett.

Det slår mig att få hälsningar är riktade till dem som faktiskt mördades här, några minuter före tre på eftermiddagen den 7 april. Istället återkommer något annat: Hjärtan. Hjärtan i mängder. Och orden ”kärlek” och ”öppenhet” och ”tolerans” (i olika former) och uppmaningar om att ”inte vara rädda”. Det ilsknaste inlägget jag hittar är det där någon uppmanar potentiella terrorister att prata istället för att mörda.

Är detta reaktionen på terror? Fyra människor, därav en elvaårig flicka och två småbarnsföräldrar, massakreras. Deras familjer kastas in i livslånga trauman. Föräldrar förlorar sitt barn, barn förlorar en förälder. Ytterligare andra får fysiska och psykiska men för livet. Allt detta lidande på grund av att Sverige inte förmått förpassa en person med kända terroristsympatier och avvisningsbeslut ur landet.

Rakhmat Akilov är långt ifrån ensam. Tiotusentals, kanske hundratusentals, människor går just nu omkring på våra gator trots att de befinner sig illegalt i landet. Hundratals IS-terrorister har kommit till Sverige efter att ha mördat, våldtagit och torterat i Syrien och Irak. När IS försvagas där, uppmanas anhängarna istället att angripa de otrogna i Väst – det vill säga dig, mig, våra barn, våra vänner. Våra liv, våra värderingar och vår livsstil.

Stockholmarnas reaktion är uppmaningar till kärlek, öppenhet, tolerans. Och hjärtan. På neonfärgade post-its.

Men vad är det jag förväntas att älska? Ska jag älska öppenheten som lett till att vi inte vet vilka som befinner sig i landet – men där ett okänt antal av dessa faktiskt vill döda oss? Ska jag älska toleransen som leder till att extremistiska grupper kan använda Sverige som rekryteringsbas och återhämtningsplats – inte sällan med statsbidrag? Ska jag älska en politik som innebär att vi välkomnar terrorister samtidigt som vi sviker deras offer? Ska jag älska terroristen som vill döda oss?

Ni säger att jag inte ska vara rädd. Men vet ni vad? Jag är rädd. Jag är rädd när jag tänker på hur vi normaliserat terrorn. Jag är rädd för att det nästa gång – och det kommer en nästa gång – är mitt barn som inte kommer hem. Jag är rädd eftersom jag vet att terror inte stoppas med hjälp av hjärtan på post-its.

Mot väggsockeln längs Mäster Samuelsgatan har någon lutat en inramad tavla. Motivet består av ett rött hjärta (naturligtvis!) mot svart bakgrund och texten ”Vi har öppnat våra hjärtan!” i snirklig skrivstil. Jag har för ett ögonblick svårt att bestämma mig för om texten ska tolkas seriöst eller som en ironisk protest.

Kanske är det fler än jag som frågar sig: Vad är det vi förväntas älska?