Amerikaner brukar yvas över att deras system för nationell maktutövning är utsatt för checks and balances, alltså interna kontroller och balanserande motkrafter, allt i syfte att ingen makthavare ska bli för stark.

Demokratin har, där den är som mest välutvecklad, det vill säga i USA, tre slags kontroller som alla är ägnade att begränsa överhetens makt.

Den första kontrollen är själva folkvalet, alltså att folket får rösta fram sina styrespersoner.

Den andra kontrollen är att makten, sedan den väl är tillsatt, uppdelas i tre grenar som antas motväga varandra, nämligen den verkställande, den lagstiftande samt den dömande verksamheten.

Den tredje kontrollen klipper till efter det att makten tillsatts och sedan vederbörligen vingklippts genom maktdelningen och innebär att det inrättats särskilda, grundlagsfästa gränser för vad staten får syssla med. Medborgarna har särskilda frizoner där makten inte får tassa in, till exempel äganderätten och yttrandefriheten.

Det finns inget land som med sådan pedantisk noggrannhet upprätthåller och värnar dessa kontroller som USA. Vi såg det när en vanlig, lågrankad domare nyligen upphävde Donald Trumps presidentorder om att begränsa inresetillstånd till USA från sex namngivna muslimska länder. Kan någon föreställa sig att en svensk tingsrättsdomare skulle ogiltigförklara ett regeringsbeslut?

Latinamerikanska länder brukar ha politiska system som bygger på det US-amerikanska, så exempelvis Venezuela, där det nu är kris. President Maduro har därför stängt den valda folkförsamlingen och överflyttat dess befogenheter till den dömande makten. Det blir därmed Högsta domstolen som stiftar lag, vilket passar Maduro utmärkt, ty det är presidenten som tillsätter och därmed kontrollerar domarna.

Det här väcker avsevärd kritik i andra latinamerikanska länder, som anser att Venezuela på ett flagrant sätt åsidosätter en del av demokratins grundprinciper.

Jag undrar vad dessa latinamerikanska demokratipurister skulle anse om Sverige. Den som hört före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson eller nuvarande riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Staffan Danielsson berätta om hur regeringen (eller respektive partiledning) hunsar med riksdagsledamöterna inser snabbt att det här saknas checks and balances.

Den svenska dömande makten, domstolarna, har inte heller mycket att säga till om när regeringen bestämt vad den vill. Visserligen ska Lagrådet yttra sig över vissa lagförslag, men min ovetenskapliga genomläsning av ett antal yttranden från Lagrådet ger vid handen att de höga juristerna mest ägnar sig åt att begära förtydliganden när den föreslagna lagtexten är oklar. Politikens efterlevnad av grundlagarna lägger sig den dömande makten inte i.

De medborgerliga fri- och rättigheterna är i Sverige inte starkare än att exempelvis mötesfriheten enligt regeringsformens 2 kap. 24 § får begränsas med hänsyn till trafiken. Yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt 23 § begränsas med hänsyn till allmän ordning. Det är säkert praktiskt att kunna förbjuda någon att tala om talet förväntas leda till stök, men frågan är hur demokratiskt det kan anses vara.

Jaha, säger någon, men de latinamerikanska demokratipetimätrarna måste väl ändå hylla den svenska demokratin med tanke på att folket trots allt, ehuru indirekt, genom val tillsätter regeringen, det styrande organet? Visst, skulle de kanske svara, men även Putin är folkvald.