Omkring år 1990 slog ett nytt politiskt tänkande igenom i Sverige. Jag själv var en ivrig tillskyndare även om jag tyckte att det praktiska förverkligandet av detta nya tänkande ofta var sorgligt oskickligt.

Det nya tänkandet kallades av motståndarna för ”nyliberalism” eller ”privatiseringsideologi” medan pådrivare som jag själv snarare ansåg att det handlade om att flytta makt från politiker till medborgare samt att utnyttja de fördelar som (privat) konkurrens erbjuder i jämförelse med (statliga) monopol.

Om man emellertid bortser från vad kontrahenterna i stridens yra hade för uppfattningar så kan man nu, mer än tio år efter det att den ”nyliberala” vågen ebbat ut, dra en del slutsatser. Jag ska dra tre stycken.

Den första slutsatsen är, som jag sa, att genomförandet ofta var bedrövligt vilket för det mesta berodde på att framför allt moderater trodde att det privata under alla omständigheter var bättre än det offentliga. De kunde därför utan att blinka sälja ut naturliga monopol, till exempel elkablarna i gatan in i våra hus, till privata företag som naturligtvis slickade sig om munnen och utnyttjade sin monopolställning till att klämma kunderna på mer pengar vilket syns på elräkningen i form av nätavgift. Ett annat misstag var att inte kombinera det fria skolvalet med extern betygssättning, vilket jag hade föreslagit, i syfte att förhindra att skolorna började konkurrera med höga betyg och därmed skapa betygsinflation. Ett tredje och kanske ännu skadligare misstag var att ge universiteten betalt efter antal godkända tentor, vilket naturligtvis ledde till sänkta kunskapskrav.

Den andra slutsatsen är att mycket gott faktiskt inträffade. Det fria skolvalet är uppskattat av medborgarna. Fritt val av vårdcentral är inte heller så dumt även om det bara bidde en tumme jämfört med den reform som hade kunnat genomföras i form av en hälsopeng analogt med skolpengen. Ingen längtar tillbaka till Televerket eller taximonopolet, ej heller till idéerna om parabolförbud. Man vet inte hur många miljarder det offentliga sparat på att begära in anbud på allt från sophämtning till äldreomsorg från konkurrerande privata bolag i stället för att med automatik ge uppdraget till sina egna monopol, men det är rimligtvis mycket höga belopp.

Den tredje slutsatsen rör en utveckling som man borde ha förutsett men enligt min mening ingen förutsåg, inte jag heller, nämligen att den politiska effekten blev tvärtemot vad såväl påhejarna som motståndarna förväntat sig.

Påhejarna var uppfyllda av Gösta Bohmans anda som handlade om att bryta den kollektivistiska utvecklingen medelst ett slags liberal omvälvning. Det offentliga skulle motas tillbaka och medborgarnas frihet i motsvarande mån utvidgas. Motståndarna förutsåg precis samma utveckling, men i stället för att välkomna den räddes de konsekvenserna och trodde att välfärdsstaten var hotad.

Det blev tvärtom. Välfärdsstaten blev stabilare och självsäkrare genom att den fick ett nytt ben att stödja sig på, nämligen de privata ”välfärdsföretagen”. Innan Vardaga (f d Carema Care), Academedia, Capio och andra skattefinansierade storföretag existerade stod det svenska näringslivet och dess organisationer, till exempel SAF, i harnesk mot ”den ofantliga sektorn”. Idag är det annorlunda. Almega är den största förbundsgruppen inom Svenskt Näringsliv, SAFs efterföljare. Välfärdsföretagen är Almegas viktigaste medlemsgrupp. Såklart att näringslivet och dess organisationer fått upp ögonen för att ett högt skattetryck inte bara är dåligt.

Liberaliseringsvågen fick därmed den oväntade konsekvensen att den fullkomnade det välfärdsindustriella komplexet. Eisenhowers militärindustriella komplex hade tre komponenter: militären, försvarspolitikerna och den privata rustningsindustrin. Det svenska välfärdsindustriella komplexet stod före ”nyliberalismen” lite ostadigt på bara två ben: politikerna och de offentliga välfärdsmyndigheterna. Med tillkomsten av de privata välfärdsföretagen har komplexet säkrats med ett tredje ben.

Det fattade man inte. En del fattar fortfarande inte så mycket. De välfärdskramare som vill förbjuda vinster i välfärden fattar inte att de skulle rycka undan komplexets kanske säkraste stötta om de lyckades i sitt uppsåt.