Den politiska korrekthetens pris

Lennart Bengtsson

Att leva bland en grupp människor som har gemensamma värderingar eller uppfattningar, även om dessa skulle vara vetenskapligt absurda som att tro på skapelseberättelsen eller att månens olika faser påverkar sinnelaget, innebär för de flesta människor något positivt. De upplever på ett sådant sätt gemenskapens trygghet och slipper ensamheten. Men gemenskapen har sitt pris då den samtidigt innebär konformism och – åtminstone för en tänkande individ – en konflikt mellan den sekteristiska innevärldens enkla trygghet och den komplexa verkligheten.

Huvudsakligen finner man det sekteristiska tänkandet i utvalda grupper eller klaner men ibland växer de till att omfatta stora grupper och till och med enskilda länder. Ett sådant exempel är den politiskt-marxistiska väckelserörelsen som växte fram under 1960-talet och som i Sverige fick beteckningen 68-rörelsen.

Ett särskilt extremt exempel är den nordkoreanska statskommunismen som trots enorma uppoffringar och lidanden hos folket ännu efter sju decennier behåller sin makt över individerna. Det är viktigt, tror jag, att inse att en dylik ”statsreligion” inte i första hand uppfattas som något negativt av medborgarna, eftersom det delas av nästan alla, och man i detta finner en gemenskap som följer av att man delar samma värderingar. Andra liknande exempel i dag är den extrema islamismen som trots sin fullständiga galenskap ändå förmår attrahera många, främst unga människor.

Läs mer

Vila i frid, Humanistiska Stormakt!

Helena Edlund

När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.

Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.

Redan dagar efter terrorattentatet kom alltmer information som pekade i en och samma riktning: Sverige har ingen koll. Myndigheterna har ingen kontroll på hur många som befinner sig olagligt i landet, vilka de är eller vilka som är verkliga hot mot andras säkerhet. Det saknas resurser för att identifiera, lokalisera och avvisa de som ska utvisas och över 12 000 personer har gått under jorden. Det faktiska antalet individer som befinner sig olagligt i landet är dock okänt, men det handlar förmodligen om hundratusentals individer.

Läs mer

Den civiliserade tysken. Del 2, där tysken förhärligas.

Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.

Läs mer

En glömd svensk fest

Mohamed Omar

Den 17 mars firas Sankt Patriks dag på Irland. Det är både en helgondag, till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön, och en nationaldag. Men framför allt är det en festdag!

Festen har spridit sig över hela världen, mest till USA och Storbritannien där det bor många irlandsättlingar. Men glädjeyran har också kommit till oss i Sverige. Själv festade jag med mina vänner i Uppsala. Vi hade turen att ha en irlandsättling som sånganförare. Det var visor om kåta munkar och längtan efter den man har kär. Men också patriotisk glöd och smädelser mot saxarna! Jag sjöng så att jag blev hes.

Jag hör inte till dem som fnyser åt importerade festdagar, vare sig kusliga Halloween eller yra S:t Patriks dag. Det är bara kul. Dessutom är detta traditioner från kulturer som står oss väldigt nära. Det är något helt annat än att fasta i ramadan!

Men S:t Patriks dag har i år ändå fått mig att fundera på våra egna, svenska helgondagar. Man kanske borde försöka återuppliva dem? Inte för att vi tror på helgon och under, utan framför allt för att det är kul. Jag menar, hur många svenskar som firar S:t Patriks dag tror på helgon?

Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Läs mer

Den civiliserade tysken. Del 1, där frågan inledningsvis berörs.

Patrik Engellau

Hela mitt liv har jag hört tyskar förtalas och avhånas. Tyska språket är fult och äckligt feta tyskar fyller upp de spanska badstränderna.

Men varenda gång jag träffar tyskar i verkligheten – senast häromdagen när jag reste till Hamburg för att begrava en kusin – finner jag dem vänliga, lågmält ordentliga och hjälpsamma. Till tyskens återupprättelse skriver jag därför två texter, idag och i morgon.

I Peter Luthersons bok Erfarenhetsunderskott citeras upptäcktsresanden Charles John Anderssons bok Sjön Ngami. Forskningar och upptäckter under fyra års vandringar i sydvestra Afrika. Andersson har studerat ”mark- och egendomsjuridik” hos folkgruppen Damaras:

Läs mer

HUR SKA DETTA SLUTA?

Ian Wachtmeister

En känd brittisk journalist Andrew Neil skrev en tweet efter terrorattacken i Stockholm: ”Vad har neutrala Sverige gjort för att förtjäna detta? Aldrig i krig i Mellanöstern. Inte Nato. Mest välkomnande när det gäller muslimska flyktingar. Massivt bistånd”.

Han kunde tillagt att vårt land som fått neutralitet på hjärnan, faktiskt räknat med att snällheten kombinerad med övertro på (och skydd av) FN och EU skulle skydda landet från terrorism. Framför allt genom att Sverige mer än något annat land anammat tesen att alla människor och religioner är lika goda. Och att det öppna samhället med sin föredömliga multi-kulti ska lösa problemen. Alla i ett sådant paradis måste ju vilja leva i kärlek med varandra..

Men i själva verket är det vi och våra ledande politiker som är orsaken till att problemen finns och växer oss över huvudet. Det kommer att konstateras i framtida vitböcker att det var den svenske statsministern Reinfeldt i samarbete med miljöpartiet som år 2011 sände ut de ödesdigra signalerna att vi och andra länder skulle ta hand om alla. Att här fanns det minsann både plats och pengar.

Läs mer

Håll tungan rätt i mun

Patrik Engellau

(Eftersom jag publicerar en text om dagen skriver jag för ett textlager för att utjämna kreativitetsvariationer. På så sätt kan jag kompensera en dags störande sammanträden eller idétorka med en annan dags dubbelproduktion. Den här texten skrev jag före dådet på Drottninggatan. Men den är lika – eller ännu mer – relevant i alla fall.)

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

För ett år sedan, i början av 2016, skedde något slags stämningsförändring i migrationsfrågan. Förändringen berodde på att mottagningssystemet hade storknat hösten 2015. Politikerna började påstå saker som de aldrig tidigare vågat säga, till exempel att Sverige skulle läggas ”på Europas absolut lägsta nivå” när det gällde asylvillkoren och att skarpa åtgärder höll på att vidtagas för att bromsa migrationen. Inget av detta var förstås sant.

Läs mer

Exotiskt beteende

Patrik Engellau

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

Min portugisiskalärarinna hade läst om detta i brasilianska tidningar och ansåg händelserna synnerligen exotiska. Hur är det möjligt att socialsekreterare bestämmer över poliser? frågade hon och skakade misstroget på huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och började förklara. Den moderna staten började byggas på 1500-talet eller så, sa jag. Thomas Hobbes skrift Leviatan beskriver vad det handlar om, nämligen en enorm våldsmakt som svartsjukt värnar om sitt våldsmonopol och vildsint slår ned den som går den emot. Maktcentralisering. Det var bra för folket, fortsatte jag pedagogiskt, för Leviatan såg till att reglerna upprätthölls, äganderätten skyddades och brottslingar fångades, dömdes och fick sitt straff.

På det viset fick vi en stat med makt, med polis, försvar, domare, fängelser. Från den grunden kunde mänskliga rättigheter börja utvecklas.

Läs mer

Jihadisten i London och svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab gick till samma moské

Mohamed Omar

Den 22 mars attackerades Westminsterpalatset i London av jihadisten Khalid Masood, en konvertit till islam. Jihadisten, körandes i bil, rammade fotgängare på Westminsterbron. Därefter tog han sig till parlamentsområdet till fots och högg ner en polis.

Masood använde alltså ungefär samma metod som den uzbekiske jihadisten Rahmat Akilov, som använde en lastbil vid sin attack i Stockholm den 7 april. Samma metod användes av jihadisten som den 19 december 2016 dödade tolv personer när han rände in i en julmarknad i Berlin. Och den 14 juli samma år dödades 84 personer när en jihadist körde rakt in i en folksamling på strandpromenaden i Nice.

Masood ska ha varit ”mycket religiös” och brukade gå till Al-Tawhid-moskén i Leyton. Det har nu framkommit att han tidigare också varit knuten till missionsverksamheten vid den salafistiska Al-Ghurabaa-moskén i Luton. Det kopplar ihop honom med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som attackerade Stockholm den 11 december 2010.

Läs mer

Självmordsbombare slår till mot kristna

Mohamed Omar

Stilla veckan blev inte stilla för de kristna i Egypten. På palmsöndagen den 9 april, då stilla veckan inleddes, gick jihadister till attack mot två kyrkor. De kristna hade samlats för att minnas Kristi lidande och död, men fick själva uppleva lidande och död för sin tro. Över 40 dödades i massakrerna, och många fler skadades.

Här kan man se en video inspelad efter kyrkbombningen i Alexandria och här en video från bombningen i Tanta. Varning för starka bilder. ”Det var blod över hela golvet och kroppsdelar utspridda”, sa en kvinna som befann sig i kyrkan i Tanta till nyhetsbyrån Reuters.

På palmsöndagen minns man Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar i händerna. Han var en kung, men inte som världens kungar. Han var fattig och red på en åsna. Han talade om ett rike som finns ”invärtes i er”.

Det är stor skillnad mellan Jesus, kristendomens centrala gestalt, och profeten Muhammed, islams grundare. Jag är inte troende, så detta har inget med att göra att jag skulle tro på en religion och därför nedvärdera en annan. Det är bara en slutsats jag dragit efter att ha varit muslim i många år och läst om både Jesus och Muhammed.

Läs mer

Omläsning

Patrik Engellau

I boken Erfarenhetsunderskott plockar Peter Luthersson fram ett antal undanställda skrifter av kända svenska författare, från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal, som besökt Mellanöstern och Afrika, exempelvis Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Låt mig återcitera lite text om Palestina av Fredrika Bremer bara för att du ska komma i stämning. Hon berättar om:

… de rövaretåg, som arabstammarna ständigt utföra mot varandra. De förstöra varandra under ett fortfarande krigstillstånd, och göra landets odling omöjlig. Ingen säkerhet, intet lugn!… Araberna ligga i oupphörlig fejd med varandra, stam emot stam, by emot by, och den starkare stammen, den större byn ödelägger så småningom den mindre… Shiiter och Sunniter äro bittra fiender… Detta avskyvärda förstörelsesystem härskar över hela landet och gör all fridsam odling och allt trevsamt liv omöjligt. För att kunna bo här med någon trygghet måste européer bilda en koloni, stark nog för att med vapen i hand försvara sig mot dylika gräshoppståg och hålla araberna i respekt… Vad som felas är armar, är kolonister, som kunde uppbruka flera av dessa dalbottnar… Araberna duga ej härtill. Man kan ej lita på deras arbete, ej heller på deras trohet mot de kristna. Men en något stark koloni av tyska jordbrukare skulle helt visst finna sin vinning här… De Västerländska folkens plikt [är] att rycka Palestina ur händerna på det folk som nu orenar och förnedrar det.

Läs mer

GÄSTSKRIBENT ANDERS BJÖRNSSON: MAKTKAMP I RAMPLJUSET

Den mediala tonen mot Donald Trump har varit vredgad alltsedan han för många något överraskande valdes till Förenta staternas fyrtiofemte president. I den svenska pressen finns det såvitt jag vet inget enda undantag från den iakttagelsen. Man liknar honom vid en Mao Zedong vid rodret, man önskar honom riksrätt och avsättning. Det ställs mentala diagnoser på honom utan medicinsk undersökning. Det saknas hämningar.

En maktkamp pågår. Elitjournalister på ömse sidor av Atlanten är våldsamt uppbragda och förorättade. De har förlorat ett tolkningsöverläge, de har uteslutits ur den krets som formulerar den politiska dagordningen, de känner sig kort sagt kränkta. Deras självbild har tagit skada. Nu kräver de revansch. Motstrategin är en smutskastningskampanj utan motstycke i den moderna tidnings- och etermediehistorien. Trump ljuger. Journalistiken å sin sida står för det sanna, det rätta, också det sköna.

(Donald Trump är inte minst ful: något överviktig, med ett löjeväckande hårsvall, och varför knäpper karlen aldrig kavajen?)

Man kan verkligen ha sina synpunkter på USA:s innevarande president; han hade inte fått min röst. Och naturligtvis bör han granskas som alla potentater. Här har dock pressen sedan länge svikit: den är selektiv, har sina favoriter, döljer sina egna ambitioner i den ingalunda förkastliga ambitionen att få läsare (lyssnare, tittare – anhängare!). Nu vill den också lägga sig till med ett sanningsmonopol: det den inte har satt sin imprimatur på måste falla till marken.

Läs mer

Konspirationsteorier

Patrik Engellau

Jag vet att det finns framgångsrika konspirationer. När min svägerska nyligen skulle fylla 60 år sammansvor sig hennes man (min bror) och hennes syster i syfte att ett fyrtiotal gäster skulle överraska det ovetande födelsedagsbarnet med champagne och fin middag. Det fungerade hur fint som helst, så man ska inte lättsinnigt avfärda alla slags teser om stämplingar och ränkspel.

Men just den här födelsedagskonspirationen hade ett speciellt drag som kan vara förklaringen till dess triumf, nämligen att det handlade om att runt fyrtio personer enade sig för att lura en enda (födelsedagsbarnet). De flesta mer genomarbetade konspirationsteorierna handlar inte om många mot en, utan om få mot många, typ ”judarna” mot ”alla andra” som i Zions vises protokoll.

En väldigt populär konspirationsteori i våra dagar är att världen styrs mot fördjupad globalisering av ett litet antal superrika, i huvudsak amerikanska, miljardärer som träffas inom ramen för den Trilaterala kommissionen eller Bilderberggruppen eller Aspen Institute. David Rockefeller, som nyligen dog vid 101 års ålder, anses ha varit den här konspirationens hedersordförande. Han hade nämligen sagt så här, vilket uppfattas som ett tydligt erkännande från hästens egen mun:

Läs mer

Gästskribent Ronie Berggren: Alla har vi oss själva att skylla för det islamiska hatet

I analysen av islamiskt våld behöver svensk media nyktra till. Mediaaktörer, och Public Service i synnerhet, bortförklarar nästan alltid det islamiska våldet med hjälp av vänsterdiskurser som i första hand håller våldets offer ansvariga.

Låt mig ge tre exempel på detta.

Exempel 1

Direkt efter 9/11 attacken 2001 hade SVT:s program Mosaik ett inslag om händelsen.

Den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib analyserade attacken så här:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Exempel 2

2015 så uppmärksammades den nya antisemitismen i Sverige, som i stor utsträckning drivits på av islamiska invandrargrupper.

Läs mer

Vad ska man förmoda?

Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Läs mer

Helheten eller intresset

Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.

Läs mer

Sverige har blivit attackerat

Mohamed Omar

Jag är inte chockad. Jag är inte ens förvånad. För mig var attacken den 7 april väntad. Jag har varnat för detta i flera år.

Det är heller inte första gången vi blev attackerade av en jihadist. Den 11 december 2010 slog självmordsbombaren Taimour Abdulwahab till på samma gata, Drottninggatan, för att döda så många svenskar så möjligt. Tack och lov lyckades han bara döda sig själv.

Taimour ville hämnas på svenskarna för Lars Vilks Muhammedteckningar. Tio minuter före attacken skickades ett e-postmeddelande till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säpo. Meddelandet innehöll ljudfiler på både svenska och arabiska. I ljudfilerna prisar Taimour profeten Muhammed och utfärdar följande varning:

“Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.”

Läs mer

Det Goda Samhället var först med att avslöja imam

Mohamed Omar

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) beslutade i höstas att ge Sveriges förenade muslimer (SFM) 525 200 kronor i statligt bidrag i år, bland annat för sitt arbete mot så kallad islamofobi. Men nu inleder myndigheten en ny granskning. Bidragskranen kan vridas åt.

Bakgrunden är en artikel Sofie Löwenmark på tankesmedjan Timbro. I artikeln “SFM sprider våldsbejakande islamism för skattepengar” den 15 mars 2017 kan hon visa hur den islamiska föreningen gör just detta.

Men förutom SFM:s kopplingar till våldsbejakande islamism, eller jihadism, tar Löwenmark även upp kvinnoföraktert i föreläsningen ”Kvinnan i islam” som hölls i november 2014. Föreläsaren, en imam vid namn Muadh Zamzam, är en av föreningens mest frekvent anlitade. Han har även varit SFM:s talesperson.

Det är onekligen en provocerande föreläsning, som på flera punkter krockar med vad de flesta svenskar anser anständigt. Det Zamzam förespråkar, och ger islamisk sanktion, är vad vi normalt brukar kalla “hederskultur”.

Läs mer

Vad är sanning?

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Läs mer

Återigen: det handlar om att sluta skämmas

Patrik Engellau

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

Ändå tillåter jag mig att vara bekymrad över att så många svenskar med insikter om hur det faktiskt ser ut i migrationens fotspår drar sig för att vittna. Oron för repressalier är stark. För ett tag sedan träffade jag en bekant som är överläkare i norra Sverige.

Hur är det egentligen med migrationen? frågade jag. Är det sådär kaotiskt på en del kliniker som man ibland får höra?  Han tittade oförstående på mig och sa att det hade han aldrig märkt, varför trodde jag det? Men du har väl själv hört sådana historier? sa jag. Verkligen inte, svarade han.

Det kändes som om jag år 1942 hade frågat en normalfeg och laglydig tysk om koncentrationslägren. Eller kände jag så bara för att jag utgick från att han dolde en sanning?

Vi lever inte i Hitlertyskland. Varför tycks vi ändå så rädda att agera visselblåsare?

Läs mer

EN NY LITTERÄR SUCCÉ?

Ulf Larsson

För ett år sedan gav jag ut en satir om den svenska universitetsvärlden, Universitetet, Campus Beckomberga. Läsaren får följa med till en genompolitiserad värld befolkad av mer eller mindre narcissistiska klåpare som under idoga floskler om genus, mångfald och normkritik armbågar sig fram till köttgrytorna. Detta medan undervisningen inte sällan alltmer förfaller till en urvattnad soppa på grund av ständiga ekonomiska neddragningar. Romanen kan förstås också läsas som en symbol över tillståndet i Sverige. Ni kan läsa lite om den här och köpa den häftad eller som e-bok här.

Men det kanske börjar bli dags för en ny bok – en stort anslagen roman om det samtida Sverige, skriven av mig eller någon annan. En bok som totalt vänder upp och ner på hela Kultursverige – tv-soffor, kultursidor, Augustnomineringar, bokmässor, you name it! Hur skulle en sån berättelse om det moderna Sverige kunna se ut?

Efter lite spånande har jag fått ihop ett synopsis, som kan byggas ut till en spännande och mångsidig roman om dagens Sverige, denna obetalbara mix av folkhemska skuggor och avsomnade bruksorter à la Lars Lerin uppblandat med nya inslag från jordklotets alla hörn. Ett Sverige i skärningspunkten mellan då, nu och sedan, mellan lokalt och globalt. Min bedömning är att succén ute på förlag och agenturer och bland läsarna bör kunna bli enorm – det skulle inte förvåna mig om det blir tal om en filmatisering med Rolf Lassgård, Helena Bergström och andra gamla godingar i huvudrollerna.

Såhär tänker jag mig det hela:

Läs mer

Imamer undergräver respekten för svensk lag

Mohamed Omar

Den populäre ekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning blev en osannolik kioskvältare. Vem hade kunnat tänka sig att en bok full av grafer och tabeller skulle hamna högt, till och med etta, på topplistorna? Det om något är en indikation på hur invandringsfrågan engagerar i vår tid.

För det är vad boken i allt väsentligt handlar om: hur de senaste decenniernas invandringspolitik har påverkat Sverige. Bokens inledning är särskilt intressant för mig. Där skildras en tragisk scen som utspelade sig på min gata sommaren 2016.

Från 2005 fram tills 2016 bodde jag nämligen på Bandstolsvägen i problemområdet Gottsunda utanför Uppsala. I folkmun: Banditvägen i Brottsunda. ”Gottsunda”, skriver Sanandaji, “är ett typiskt invandrartätt utanförskapsområde – ett av de områden som ofta skildras i nyheterna i samband med oroligheter, stenkastning och bilbränder.”

Sanandaji berättar om ett upplopp som brutit ut i stadsdelen fredagskvällen den 15 juli 2016.

Läs mer

Förstår de språket?

Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Läs mer

Mördande signaler

Helena Edlund

Två vuxna och en fem månader gammal flicka befinner sig i ett rum. Inga andra är närvarande. När dörren öppnas har den lilla flickan dödliga skallskador. ”Det var rena trafikolycksskadan” som förundersökningsledaren uttryckte sig i intervjun med Nya Wermlands-Tidningen. Brottsutredningen visar att någon av de två vuxna, som visar sig vara flickans föräldrar, har dödat barnet och båda häktas.

Men det blev ingen rättegång. Föräldrarna skyllde på varandra, utredningen fick läggas ned och båda släpptes efter tre månader i häkte. Att någon av dem dödat sin lilla dotter var ställt utom alla tvivel, men utredarna kunde inte bevisa vem av dem som utdelat de dödande slagen. Alltså kunde inget åtal väckas och ingen av föräldrarna straffas.

Låt oss stanna vid detta ett ögonblick. Ett fem månader gammalt flickebarn har mördats genom att få sin skalle inslagen av antingen sin mamma eller sin pappa – men båda går fria. Att stå bredvid och, utan att ingripa, låta någon krossa skallen på sitt eget barn leder alltså inte till straff. Men det räcker inte med det. Mamman har nu av Justitiekanslern beviljats ett skadestånd på 164 000 kronor för månaderna i häkte och pappan kommer förmodligen beviljas ett motsvarande skadestånd.

Nedan följer exempel på några olika brott och ungefärliga nivåer för kränkningsersättning, hämtade från Brottsoffermyndighetens hemsida:

Läs mer

Inbördeskrig hos makten

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Läs mer

Varningsetiketter på Koranen?

Mohamed Omar

För sjätte året i rad hölls seriemässan Uppsala Comix på den gamla biografen Grand. På premiärkvällen den 1 april talade Tintinöversättaren Björn Wahlberg. Hans översättning kom ut under 75-årsjubileet 2004. Det var en stor händelse.

En annan nästan lika stor händelse, men betydligt mindre trevlig, var den så kallade Tintin-gate hösten 2012. Det var då rapparen Behrang Miri rensade ut alla Tintinalbum från barnbiblioteket på Kulturhuset.

Han menade att Tintin var rasistisk, bland annat eftersom de arabiska figurerna färdas på flygande mattor. Men Miri hade inte läst Tintin. Det finns inga flygande mattor!

Miri fick pudla. ”Jag ville lyfta ett debattinlägg kring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, sade han i ett pressmeddelande.

Trots frånvaron av flygande mattor, finns det saker i Tintinberättelserna att anmärka på. Det är framför allt albumet Tintin i Kongo från 30-talet som gör vissa nervösa. De afrikanska figurerna är barnsliga och löjliga, heter det.

Men då glömmer man att alla figurer i Tintins värld är karikatyrer. Både svarta och vita. För visst ser väl också Dupontarna löjliga ut med sina stora näsor?

Läs mer

Religionsfrihet och yttrandefrihet

Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?

Läs mer

Att undantränga verkligheten

Patrik Engellau

Helena Edlunds uppmärksammade text om tystnaden fortsätter att mala i mig av den obehagliga anledningen att den får mig att känna mig som en utstuderad cyniker.

Helena beskriver inlevelsefullt de våndan hos människor som ser ett Elände, vilket i det här fallet består av konflikter och kanske oväntat besvär till följd av migrationen. Våndan beror på att människorna vill vittna om Eländet, men inte törs på grund av att sådana vittnesmål inte skulle tas väl upp av makten – eftersom makten av någon anledning gillar migrationen – och att makten därför antas benägen att utsätta sålunda vittnande människor för repressalier, till exempel förlust av jobb eller kanske snarare förlust av utvecklingsmöjligheter och fringisar på jobbet.

På förekommen anledning, som jag strax ska förklara, undrar jag varför dessa människor känner sådant starkt behov att beklaga sig över sin situation och riskera repressalier och mobbning från omvärlden. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter undrar jag varför de inte bara struntar i Eländet. Det är jag kommit så långt i mina funderingar som jag känner mig cynisk och måste borra vidare.

Läs mer

VEM SÄTTER SVERIGE FÖRST?

Ian Wachtmeister

I Sveriges Riksdag sitter svenska folkets valda ombud. Och all makt utgår från folket i vår svenska demokrati. Enligt lagen alltså.

Men om vi lyssnar på partiledare och riksdagsledamöter blir i varje fall jag övertygad om att de sätter väldigt många saker till exempel sig själva och till och med världsdelar före Sverige. Detta betyder att många av våra politiker inte tar sitt uppdrag på allvar. Och det är oroväckande. (Ytterst bekymmersamt skulle Bildt säga!)

Klimathysterin, feminismen och andra icke-vetenskaper verkar vara viktigare. För att inte tala om pratmaskinernas självfixerade tyckande.

Men i detta inlägg vill jag fokusera på säkerheten. De som är satta att sköta Sverige har som en av sina absolut viktigaste uppgifter att skydda Sverige mot yttre och inre fiender. Alltså skydda; inte prata om att skydda.

Läs mer