Efter oredan i EU, Greklands bankrutt, Brexit och annan oro inom och utom Europa – exempelvis Turkiets allt mer aggressiva hållning – har intresset för det till synes ekonomiskt och politiskt stabila Tyskland ökat. Återigen dyker gamla föreställningar om Tyskland och tyskarna upp – föreställningar som nödtorftigt moderniseras med dagsaktuella exempel. Kanske skall man ta saken lite mer på allvar? I denna text kommer jag använda mig av citat. Citaten är framförallt hämtade från etnologiprofessorn Kurt Genrups bok ”Germania och Moder Svea” (1997). (För den specialintresserade kan boken läsas in sin helhet här.)

Först ut bland mina kommentatorer är en 40-årig svensk man som recenserar sin tyske motsvarighet: En typisk tysk har högt blodtryck, äter dålig mat, vet ingenting om hur man beter sig i naturen. Tyskar är överlägsna och ser ned på alla andra. Tyskar är experter på personregister och etnisk åtskillnad. Jag känner ingen som gillar tyskar. Inte jag heller. Respekt och gillande får man förtjäna, inte ta.

Så här säger en svensk manlig student: Mannen är när man möter honom ensam mycket trevlig men så fort de blir fler än två kommer stortysken fram som väser sitt ”dumme Schwede”, äger världen och alltid ser till att ta för sig. Han är arrogant, besserwisser, dricker öl, hatar invandrare, äter inlagda grönsaker (framför allt surkål) och olika korvar. Det tyska samhället är färgat av våld och vassa armbågar (den starkes rätt) som får Svedala att framstå som en landsortsidyll.

En kvinnlig etnologistudent ger denna bild av ett möte med tyska turister: Har stött på tyska par utomlands i bland annat Frankrike. De har oftast dyra bilar som dom kör snabbt och vårdslöst med, gärna iklädda mörka glasögon. När dom kliver ur bilen för en kaffepaus hör man genast var dom kommer ifrån. När vi svenskar tyst slår oss ner i ett hörnbord med vårt kaffe och bulle, stormar dom in och med högljudd stämma beställer dom in öl och dyra mackor. Dom tar bordet i mitten och pratar sedan högt och med bullrande skratt om sig själva, ger ett stöddigt intryck. Ljushåriga, blåögda, kraftiga sitter dom där och ger ett intryck av att veta bäst om allt.

Avslutningsvis låter vi frun i en till Sverige efter krigsslutet inflyttad tysk familj berätta. Djävla tysk, nazist kunde man skrika på gatan efter oss i Kalmar i början efter kriget…Grannfrun talade om koncentrationsläger och sådant när vi träffades i tvättstugan…När det gäller mentalitet går det här i Sverige lugnt tillväga. Tyskarna kan vara högröstade på sätt och vis. När vi bott i Sverige i flera år mötte vi en gång en bil med högröstade tyskar och vi reagerade negativt.

Professor Kurt Genrup sammanfattar resultateten på följande sätt:

De här citerade intervjuerna och enkätsvaren har på många sätt ett oväntat innehåll…men när man förväntas uttala sig om tyskarna kommer delvis gamla konserverade schabloner upp till ytan… Att tonen är så pass raljerande hos dessa företrädesvis akademiker kan också verka förvånande… man kan aldrig stämplas som rasist vad man än säger om tyskar – snarare verkar det vara helt ´tillåtet´ enligt en del enkätsvar.

De ovannämnda yttrandena är ändå ganska få och delvis daterade. Det finns också andra, en del nyare.

I samme professor Genrups bok ”Germania och Moder Svea” slår en svensk tjänsteman med uppgift att marknadsföra Sverige i Tyskland fast följande inför en tysk journalist: Säg en enda sak som vi är bättre på än tyskarna!.

I en intervju i Svenska Dagbladet konstaterade Horace Engdahl: Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.

Ett liknande mönster verkar gå igen inom sporten. När Expressen frågade sina läsare vilket utländskt lag de höll på blev svaret: Med överlägsna siffror, 39 procent, är det tyska laget vår favorit, följt av Spanien med 19 och England med 13 procent.

Men det här är ju citat från representanter för eliten och dessutom från små grupper. Resultatet beror alltså mycket på gjort urval. Finns det inte något annat sätt att närma sig frågan: Hur ser svenskarna på tyskar?

Har inställningen gentemot tyskar och Tyskland förändrats genom historien?

Ett sätt är att återge hur synen ändrats under historiens gång. Förbindelserna mellan Tyskland – eller tysktalande områden – och Sverige är äldre än den skrivna historien. Det äldsta uttrycket för svenskarnas syn på tyskar är ordet Garper, eller Garp. Det är ett ord ur fornsvenskan, som i korthet betydde tysk boende i Sverige, men kom att också betyda skitstövel. Det användes länge om tyskar. Det fanns också verbet garpa – skräna. Ordet återfinns till exempel i Garphyttan och Garpenberg.

I Erikskrönikan, från 1330-talet, sägs att tysken tar arbete från svenskarna, inte bryr sig om lagarna, är krigisk och alltid gynnar sig själv. Men från tidig medeltid och framåt finns det också många berättelser som beskriver hur viktiga tyskarna var för svenskt näringsliv och för städernas råd. I Stockholm var de tyska köpmännen länge i majoritet i och skulle också ha varit det bland städernas styrande om inte lagen förbjöd detta. Trots det var ibland ända de tyska borgarna i majoritet därför att man inte kunde få tag i tillräckligt många lämpliga svenskar till ämbetena.

På 1500- och 1600-talet var förbindelserna mellan Tyskland och Sverige präglade av religiösa (och maktpolitiska) motsättningar eller föreningar. Den tiden lämnar jag därhän.

Under 1800-talet orienterade sig den svenska eliten mer och mer mot Tyskland, efter att den under lång tid varit vänd mot Frankrike. Den beundran många hyste gentemot landet framgår till exempel hos Carl Skog i verket hans ”Ljus och skuggor” från 1909. Han skriver där: I det mesta af hvad till vetenskaplig forskning hörer går tyskarna före och vi, åtminstone i Sverige, följa efter…våra resurser äro jämförelsevis små, tyskarnas däremot hardt när oändliga…..

Preussen besegrade 1871 Frankrike. Några år därefter beskrev en dansk författare Stockholm som en stad där alla bar mentala preussiska pickelhuvor.

Under en stor del av det svenska 1900-talet präglades det politiska och kulturella livet i Sverige av de två världskrigen. Inställningen gentemot Tyskland styrdes i mycket, liksom tidigare, av just krigslyckan. Barbro Eberan uttryckte detta väl:

Om än en viss förskjutning mot det anglosaxiska området inleddes efter 1918 förblev beundran för Tyskland stor och den präglade också Sveriges hållning under Hitlertiden. Inte förrän det blev uppenbart att Nazityskland skulle förlora kriget slog stämningen om. Framför allt i borgerliga kretsar, där man länge trott på Hitler, tog man nu demonstrativt avstånd från allt tyskt och brännmärkte det man dittills beundrat: Tyskland. Helmut Müssner publicerade 1978 sin bok ”Das Bild Deutschlands in Schweden“ och visade att denna bild förändrade sig mycket under nittonhundratalet. Före första världskriget var det tyska kejsarriket en förebild för många kretsar i Sverige – i kultur, vetenskap och näringsliv. Också den svenska socialdemokratin tog stort intryck av det politiska livet i Tyskland.

Denna hållning var förhärskande fram till Stalingrad: Tyskland förvandlades från ”das Land der Dichter und Denker” (diktarnas och tänkarnas land) till ”das Land der Richter und Henker” (domarnas och bödlarnas land.) Tyska emigranter i Sverige vände sig mot kollektivfördömandet av Tyskland men de fick ringa gehör. Tyska som första språk i skolorna ersattes av engelska och allt intresse riktades mot de anglosaxiska länderna. En aversion mot allt tyskt präglade hållningen gentemot Tyskland under efterkrigstiden. Endast de tyska samhällskritikerna hade framgång i Sverige: Heinrich Böll fick Nobelpris 1972, och Günter Wallraff, som avslöjade den tyska sensationspressens brutala metoder, blev en kultfigur.

Anders Leion är en gammal man, 78 år, som alltid talat och grälat politik. Jobbat inom facket, offentlig sektor och gjort undersökningar inom Sifo. Numera (mycket) glad pensionär som studerar språk och dansar tango och Lindy hop.