Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.

Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.

Marx själv hade ganska borgerliga värderingar. I det kommunistiska samhället, förklarade han i ”Den tyska ideologin”, ska alla människor ha möjlighet att leva som en med Marx själv samtida engelsk lantjunkare: de ska ”kunna göra det ena idag och det andra i morgon, jaga på förmiddagen, fiska på eftermiddagen, avla boskap på kvällen och kritisera efter middagen, precis som de önskar”. Det som inte var borgerligt hos Marx var hans teorier om att det var borgerligheten själv, och dess produktionssätt kapitalismen, som stod i vägen för den lysande framtid som han menade stod till mänsklighetens förfogande och därför måste undanröjas.

Marx och de tidiga socialdemokraterna hade, vad jag kan komma på, inga som helst PK-liknande föreställningar. Om någon försökt övertyga Marx om postmoderna pedagogiska teorier av typ att ”sätta eleven i centrum”, till exempel att skolelever ska styra undervisningen och läraren bara agera hjälpreda, så hade han nog bara mötts av förakt. Om man börjat prata HBTQ-frågor med Marx så hade man nog blivit visad på dörren. Den svenska socialdemokratiska arbetarklassen var till den grad full av respekt för kunskap och bildning att den etablerade ett eget bildningsförbund, ABF, när den upplevde att klassfienden inte erbjöd tillräckligt med nyttiga insikter.

Det är inte nog med att PK-ideologin inte skulle uppskattats av den gamla vänstern. Dessutom saknar PK-sekten förståelse för den gamla vänsterns bärande huvudtanke att produktionsmedlen måste förstatligas för att det kommunistiska lyckosamhället ska kunna utvecklas.

Kort sagt har PK-ismen, som jag ser det, inget med vänster att göra. Ändå är detta en mycket vanlig, kanske rentav dominerande, föreställning. Ibland lägger man till ordet ”kultur” som ett slags fikonlöv för att skyla den skämmiga bristen på logik och får då i stället till exempel ”kulturmarxismen”.

Hur har man lyckats göra en koppling mellan två så inkompatibla storheter som marxismen och PK-ismen och kalla båda vänster? Och varför har man gjort det? Wikipedia presenterar något slags svar på den första frågan:

Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term och bygger på en konspirationsteori baserad på förställningar om att judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm. Denna teori framförs och används framförallt av tänkare och opinionsbildare inom den radikala högern och extremhögern i USA och Europa.

Frankfurtskolan bildades i Tyskland på 1920-talet och fick så småningom kända namn som Max Horkheimer, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och Jürgen Habermas som ledande figurer (som flyttade till USA för att de i egenskap av judar inte var välkomna i Tyskland under Hitlertiden). Frankfurtskolan såg sig visserligen som ett slags efterföljare till Marx, men dess ambition blev så småningom något helt annat än att intressera sig för arbetarklassen och socialismen. En metamorfos inträffade. Dessa tänkare började utveckla ”kritisk teori” vilket, om du frågar mig, gick ut på att kritisera det existerande samhället utan att, till skillnad från den gamla vänstern, ha en aning om vad de ville ha i stället. Ur den kritiska teorin uppstod PK-ismen som inte vill något annat än att vara kritisk och förvirra medelklassen.

Frankfurtskolan betraktas av vissa som den felande länk som kopplar PK-ismen till Marx varför det skulle vara rimligt att kalla båda vänster. I själva verket har vänstern och PK-ismen ingenting betydelsefullt gemensamt. De talar ju inte ens till samma lyssnare. Vänstern talade till arbetarklassen, Frankfurtskolans teoretiker till den amerikanska universitetsvärlden där man utvecklade det PK-tänkande som så småningom skulle spridas över världen och visa sig sitta som hand i handske hos det framväxande svenska välfärdsindustriella komplexet.

Varför har då i huvudsak borgerliga personer gjort den här kopplingen mellan vänster och PK-ism? Antagligen för att de inte kunnat föreställa sig en värld bortom högervänster-skalan och därför döpt allt de ogillar till vänster.