Valet i Frankrike har mötts av stort intresse också här i Sverige. Det är välkommet. Alltför ofta låter man förhållanden utanför den anglo-saxiska världen vara obeaktade. Men nu, när journalister och kommentatorer väl ägnar sig åt Frankrike, avslöjar man den okunskap och obekantskap som det vanliga ointresset under åren byggt upp. (Undantag finns. Då rör det sig om specialister, som i sin professionella gärning främst sysslar med Frankrike.)

Denna bristande kännedom avslöjade sig omedelbart vid Macrons framträdande. Han mottogs som en gudasänd räddare, som den som både skulle frälsa landet från Le Pen, sanera ekonomin och återge landet dess storhet. Jag tror att det till stor del kan förklaras med inte bara bristande kunskap om sakförhållanden utan också med bristande språkkunskaper.  Den som hörde på Macrons  stora tal i Lyon under kampanjen skulle annars snabbt förstå att han är en såpbubbla. Han sprutade elegant formulerade floskler omkring sig. Så länge han gjorde det var publiken – till stor del mycket ungdomlig – också nöjd och lycklig. När han till slut försökte vara lite mer konkret kroknade publiken. Den var inte intresserad av tråkig sakpolitik, den ville uppleva honom just som en gud, nederstigen till sitt podium, för att där frälsa menigheten med vacker, tom retorik.

Han är en såpbubbla. Kanske spräcker redan Le Pen honom, kanske blir det vardagen i Nationalförsamlingen som gör det. Man måste ändå beundra hans konstfärdighet. Han har lurat skjortan av en stor del av väljarna. De har ropat efter förnyelse, av att slippa det utslitna, eviga gamla garnityret politiker. De har ropat efter förändring, efter en politik som skulle frigöra landet från alla dess bojor, från den överreglering som förlamar ekonomin och lett till arbetslöshet och mycket svag eller obefintlig tillväxt. Och de har fått just det de ville bli befriade från: Macron är en del av det etablissemang han låtsas stå fri från och han har formulerat en mycket försiktig politik som inte kommer att kunna frigöra ekonomin.

Frankrike skulle behöva en Gerhard Schröder (som genom genomgripande ekonomiska reformer de första åren in på tvåtusentalet lade grunden till Tysklands gynnsamma ekonomiska utveckling därefter.) Fillon skulle i inte obetydlig utsträckning kunnat spela den rollen. Men han lade krokben för sig själv. Några ord bara om de andra kandidaterna: Om någon tycker att vårt svenska miljöparti svävar i det blå utan kontakt med verkligheten – det gör jag – då kan man inte finna ord för att beskriva de andra kandidaterna. Det finns ett undantag: Marie le Pen. Hon tar upp det som plågar folk – i den meningen har hon kontakt med verkligheten. Hennes konkreta förslag är däremot utpräglat orealistiska.

Men jag vill nu ta upp mitt verkliga ärende. Hur skall man kunna förklara den franska politiken? Hur kan någon som Melanchon få så stor andel av rösterna på ett uppenbart ogenomförbart program (våldsamt ökade offentliga utgifter, kortad arbetstid, sänkt pensionsålder i ett land med mycket stora budgetunderskott)? Man måste försöka förstå Frankrike också utanför politiken.

Hur skall man beskriva det franska samhället på ett enkelt sätt? Jag skall använda mig av en liten del av verkligheten, som kan stå som symbol också för resten av samhället.

På nittiotalet byggde Stora Enso två nya anläggningar av ungefär samma storlek, med samma teknik, ungefär samtidigt. Den ena i Sverige, den andra i Frankrike. När man sedan jämförde produktiviteten var den högre i Sverige. Varför? Det lät man undersöka. Det visade sig att organisationen var mer hierarkisk och toppstyrd i Frankrike. Gick pappersbanan  av i Sverige försökte närmsta arbetare åtgärda felet, kunde inte han vände han sig till närmsta förman, etc. I Frankrike hade inte arbetaren den rätten. Han måste via någon chef kalla på och vänta på en specialist.

Så är samhället i stort uppbyggt – och inte bara den offentliga sektorn. Också fackföreningarna består främst av ett hårt toppskikt och för övrigt få medlemmar. Facket förmår däremot mobilisera stora delar av de anställda vid strejker och andra aktioner. Alltså har de makt, och den makten innehas av ett fåtal. Och de får makt just genom konfrontation – alltså är arbetsmarknaden mycket konfliktfylld.

Den franska staten är hårt toppstyrd och politiken, dess styrelse, gammal och inavlad. De två stora partierna, republikanerna och socialisterna, har skyddat sig mot konkurrens från nykomlingar. Också valet till nationalförsamlingen sker i två steg. Dessa två partier kan i andra steget hålla ihop för att mota bort konkurrens. Vinnaren tar allt. Men Front National kommer att i fler valkretsar än tidigare kunna vara den slutliga vinnaren.

Macron påstår sig vara oavhängig, medan Le Pen påstår att han är en ny Hollande, det vill säga styrd av socialisterna. Det har inte så stor betydelse. Om han blir vald kommer han att vara helt blockerad av nationalförsamlingen och endast tillåtas göra det som det gamla gardet tillåter, det vill säga lite. Också om han ville kan han inte bli en ny Gerhard Schröder. Och den franska ekonomins nedgång kommer att fortsätta.

I dagens av ”populister”, som man säger, plågade Europa, anklagas dessa av de etablerade partierna för att på olika sätt föröda ekonomin och samhället. Det kan vara sant, men det är just de gamla partierna som gett de nya möjligheten att få avgörande inflytande. Det har de etablerade gjort genom att vägra se det som plågat och oroat befolkningen – det skulle nämligen göra det uppenbart att reformer, som slår mot etablerade intressen, blir nödvändiga.

I Italien sopades de gamla partierna bort när deras korruption och samröre med maffian avslöjades. I tomrummet såg Berlusconi sin chans. Och man kritiserar främst Berlusconi…

Även om Europas gamla partier – de flesta av dem i alla fall – verkar med demokratiska medel inom demokratier kan de ändå beskrivas med Bert Brechts berömda dikt och dess slutrader: ”vore det då inte enklare om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Anders Leion är en gammal man, 78 år, som alltid talat och grälat politik. Jobbat inom facket, offentlig sektor och gjort undersökningar inom Sifo. Numera (mycket) glad pensionär som studerar språk och dansar tango och Lindy hop.