I juli för två år sedan skrev jag en betraktelse över Sverige som jag erbjöd utländska ambassader att använda i sin rapportering till hemmamyndigheterna. Det var innan jag visste att man, som Katerina Janouch, kan bli tagen i örat av statsministern om man säger något ofördelaktigt om Sverige. Så här avslutade jag texten: 

Många svenska bedömare menar att det under det senaste året inträffat en stämningsförändring hos svenskarna. Detta är ett folk som aldrig upplevt något annat än lugn och ordning och gradvisa förbättringar i levnadsstandard och livskvalitet. Svenskarna har på något vis inte kunnat föreställa sig att obehagliga saker skulle kunna hända dem. Men denna trygga och säkra inställning är nu på väg att rubbas. När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Det ligger mycket i det. Det finns inget ledarskap i Sverige. Politikerna är förvirrade och svaga och i många fall alltför unga för att ha den nödvändiga erfarenheten och mognaden. Det finns inga tecken på att de politiska ledarna ens anar hur de kan ta sig an de växande problem som nu tycks skocka sig över nationen: skolan, invandringen, universiteten, de romska tiggarna, infrastrukturen, arbetslösheten och så vidare.

Sverige är en nation på driv.

För två år sedan gjorde det inte så mycket att skutan drev roder- och ledarlös ty havet låg rätt lugnt. Så känns det inte längre. Vindilar krusar havsytan och barometern faller. En fantasifull och orolig själ som jag kan numera lätt måla upp otäcka scenarier. Jag hoppas jag ängslas i onödan, men på senare tid har jag kommit på mig själv med att vara rädd. Stora, starka karln, ska han jaga upp sig så? Ja, det händer.

Det är inte terrordåd som skrämmer mig, utan den alltmer uppenbara oförmågan hos landets politiska ledning att hantera situationen. Jag undrar hur exempelvis statsministern känner sig. Tror han att han har läget under kontroll? Hoppsan, några lastbilsmord på Drottninggatan, det hade jag inte blivit informerad om i förväg. Jag tror vi behöver ytterligare tiotusen poliser. Va, går inte det? Är det inte tillräckligt med folk som söker sig ens till dagens polisutbildning? Jaså, det var ett streck i

räkningen. Men huvudsaken är att folk inte oroar sig, för om de oroar sig och blir rädda så blir de fascister eller, ännu värre, sverigedemokrater. Nu gäller det att samla alla krafter mot sverigedemokraterna! Det är sådant ledarskap Sverige behöver!

Nu ska jag inte måla fan på väggen, men jag var i Chile i september 1973 strax före kuppen när president Salvador Allende dödades och general Augusto Pinochet tog över genom en militärkupp. (Jag träffade faktiskt Allende, men det har inte med saken att göra.) Landet hade stannat. Ekonomin hade upphört. Det gick inte att få taxi till flygplatsen, för den rutten var prisreglerad så att det inte ens räckte till bensinen för taxiägaren. Däremot gick det att åka till en punkt en halv kilometer från flygplatsen, för den sträckan var inte prisreglerad. Sista biten fick man gå.

Nu säger jag inte att Sverige är jämförbart. Men jag har sett ett land, där vanliga, hyggliga medelklassare blivit så förtvivlade att de välkomnade mördaren Pinochet.

PK-ismen gör ont när den skäller folk för rasister och brunråttor. Den skräms. Men om folk, liksom jag vissa stunder, är rädda, vad hjälper skällsorden då? Man kan inte skrämma folk att inte vara rädda.