Intellektuella är ungefär som tavelmålare. En del är vidunderligt bra – Francisco de Goya, till exempel, är ett konstnärligt geni som tar luften ur mig – medan andra mest åstadkommer pretentiöst skräp.

Den senare sortens intellektuella har ej sällan en framskjuten ställning i kulturella sammanhang, exempelvis som kulturskribenter vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Om de intellektuella bara producerar eller recenserar tavlor och installationer eller någon annan sorts förmenta konstverk är de inte så farliga, ty de gör ingen skada. Värre är om de försöker förföra hederliga människor med snurriga politiska idéer.

Politik handlar om samhälle och samhälle handlar om människor och människor anser för det mesta att var och en har huvudansvaret för sig själv och sina närmaste samt att var och en ska respektera sin nästa. Samt att när konflikter uppstår, vilket de gör, ska sunt förnuft och rimlig tolerans avgöra utgången. Samt att hyfs ska gälla. Jag föreställer mig att cirka 85 procent av svenska folket skulle hålla med om dessa i och för sig luddiga och oklara grundteser.

Är dessa enkla grundteser liberala, konservativa, populistiska, socialistiska, ekologiska eller feministiska? Har förresten någon av de just nu benämnda så kallade ideologierna en hållning som är tydligare utmejslad än den allmänt hyggliga medelklass- och medborgarfilosofi som jag beskrev i föregående stycke? Svaret på båda frågorna är nej.

Intellektuella pladdrare försöker emellertid hävda att samtidens ödesfrågor handlar om liberalism, konservatism, populism eller något sådant. Tänk dig att du blir medborgare i ett kannibalsamhälle och ska rösta på liberala, konservativa eller feministiska kannibaler. Antag att EU eller något annat pålitligt organ har skickat valinspektörer som kontrollerar att allt sker i perfekt demokratisk ordning och fastställer att rätt kombination av kannibaler bildar regering. Skulle det där med matvanor kunna innebära att demokrati inte ansågs råda?

Det finns en ny variant av liberalism-, konservatism- och socialismindelningen som företräds av Marine le Pen och sverigedemokraternas Mattias Karlsson – de enda, vad jag vet, av respektive länders politiker som besvärat sig med att hysa några djupare, om än, enligt min uppfattning felaktiga, åsikter – nämligen att huvudmotsättningen står mellan globalister och patrioter. De menar alltså att det viktiga inte är om man är liberal, konservativ eller socialist (eller något sådant), utan om man är globalist eller patriot.

Jag menar att alla dessa ismer kommer i andra hand. I grunden handlar det om ifall folk har de grundläggande goda värderingar som alla ismanhängare i Sverige av tradition anslutit sig till. Saknas denna goda grund spelar det ingen roll vilken ism som har makten. Vad spelar det för roll om du är konservativ eller liberal om du ändå är kannibal och inte kan uppföra dig med den hyfs, omtanke och solidaritet som vårt samhälle bygger på?

Jag kommer därför till dess ni slår ihjäl mig eller bevisar mig ha missförstått vårt samhälle att hävda att huvudmotsättningen hos oss, alltså Sverige idag, går mellan den hyggligt anständiga medelklass av skattebetalare som tar ansvar för sig själva och respekterar någon sorts sunt förnuft och, å den andra sidan, det politikervälde som försöker tuta i oss att vårt öde bestäms av vårt val mellan exempelvis vänsterpartiet och centerpartiet (eller något av de andra partierna).