Den danske tänkaren Sören Kierkegaard sa att man måste ta ett ”trons språng” för att komma fram till en religiös tro. Med det menade han, tror jag, att man inte kan nå religiös övertygelse genom att ta ett pyttesteg i taget, för då faller man i otrons och tvivlets ravin. I stället måste man ta ett djärvt språng över den där klyftan.

Ravinen ligger som en sandbunker mellan bollen och green och varje golfare vet att man inte kan putta sig ur ett sådant läge. Bollen måsta göra en snygg båge över hindret och landa på green.

Jag trodde förut att Kierkegaards golfliknande metafor bara gällde religiösa övertygelser, men nu har jag upptäckt att motsvarande behövs även vid skifte av sekulära ideologier eller intellektuella förhållningssätt.

Jag har en bekant som liksom så många andra svenskar gillar att analysera samtiden med väl beprövade ideologiska glasögon. Han säger att det vi nu ser i Sverige är ett logiskt resultat av hundra års socialdemokratisk indoktrinering med Olof Palme som slutlig ideologisk avskjutningsramp. (Motsvarande synsätt fast tvärtom återfinns på den traditionella vänstersidan, där boven i stället för socialdemokratin är kapitalet och skolpengen eller något ditåt.)

Men du, säger jag till bekanten, det där kan ju inte förklara PK-sektens Machtübernahme under de senaste decennierna. Klassiska socialdemokrater var ju ordningsfolk som älskade bildning och gillade den svenska etniska homogeniteten. ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”, sa Tage Erlander år 1965. Det har väl ingenting med vårt politikerväldes PK-tänkande att göra? säger jag uppfordrande till bekanten.

Sedan håller jag för tionde gången en föreläsning för honom om vår tids makthavare – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – vars egenintressen artikuleras av PK-ideologin.

Då säger han för tionde gången att visst, visst, det där har jag hört, men jag fattar ändå inte att varenda socialsekreterare skulle välkomna hemvändande IS-krigare bara för att IS-krigaren är hennes klient som i sista hand motiverar hennes lön. Så cynisk är ingen!

Då förklarar jag för tionde gången att enskilda människor inte är så cyniska, men att grupper är det. Grupper av människor inser med sömngångaraktig säkerhet vilka idéer som gynnar dem och vilka som inte gör det. Om det, när jag jobbade i u-landsbiståndbranschen och ännu trodde på verksamheten, hade kommit någon liberalkonservativ ekonom och sagt att bistånd är värdelöst ty ekonomisk utveckling i stället åstadkoms genom entreprenörskap, flit och protestantiska ideal och värderingar, om en sådan liberalkonservativ människa hade sagt detta till mig hade jag på en nanosekund insett att synpunkten var felaktig eftersom den, om den fått spridning, hade berövat mig min utkomst. Det behövs inget avancerat tänkande för sådana blixtsnabba och träffsäkra analyser.

Sådär håller vi på, bekanten och jag. Nästa gång vi träffas ser han bekymrad ut och säger att han för sitt liv inte kan förstå varför Sverige envisas med att ta emot så många migranter som har svårt att finna sig till rätta här. Men hur skulle det kunna gå på något annat sätt efter hundra års socialdemokratisk indoktrinering och så Palme på toppen av det? frågar han mig retoriskt.

Men jag sadlar och betslar inte min käpphäst en elfte gång. I stället inser jag att mitt alternativa synsätt över huvud taget inte kunnat tränga in i bekantens föreställningsvärld. Jag förstår att Kierkegaard hade mer rätt än han trodde. Det behövs ett trossprång inte bara för att närma sig ett religiöst paradigm som kristendomen, utan även för att anamma nya sekulära samhällstolkningar.