Mohamed Omar

Idag den 21 april 1736 dog prins Eugen av Savojen, även känd som der edle Ritter, den ädle riddaren. Han anses som sin tids främste fältherre, vid sidan om av John Churchill, hertigen av Marlborough.

I Nordisk familjebok (första upplagan 1876-99), beskrivs prinsen så här:

Han ådagalade i striderna ovanlig personlig tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa egenskaper kunde han till en del frigöra sig från sin tids trångbröstade åsigter om krigföring och företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade mycket af sina soldater, men var derjämte mån om deras välbefinnande och derför af dem synnerligen afhållen.

Det som framför allt låg till grund för prins Eugens rykte var hans segrar mot turkarna. Han föddes i Paris och tillhörde en fransk sidogren av Huset Savojen. Han drogs till den militära banan och sökte först tjänst hos Ludvig XIV, där han blev hånfullt avvisad. Då vände han sig år 1683 till kejsaren i Wien som tog emot honom. Och kejsaren behövde inte ångra sig! Med obrottslig trohet tjänade prins Eugen både som fältherre och rådgivare tre Habsburgkejsare fram till sin död 1736.

Turkarna hade proklamerat jihad, det heliga kriget, mot kristenheten, och i syfte att slutgiltigt göra slut på kejsaren utrustade sultanen Mehmet IV en gigantisk här på runt 200 000 man och tågade hösten 1683 mot Wien. Hären leddes av den ambitiöse storvesiren Kara Mustafa. Han ägde redan 1500 konkubiner, det vill säga sexslavar. Vem vet hur många fler han hade kunnat ta i österrikarnas huvudstad!

Men nu fick han inga fler konkubiner till sitt harem. Istället blev hans här slagen i spillror genom ett anfall av de polska bevingade husarerna. Och Kara Mustafa hamnade i onåd hos sultanen och avrättades. Kanske fick han i stället orörda jungfrur i paradiset? Det är ju lönen för den krigar för islams utbredning.

Vi ska vara glada att den polske kungen Johan Sobieski satte in sin kavallerichock i god tid. För hade han inte gjort det hade vi förmodligen aldrig fått njuta av Mozarts och Strauss toner. Slaget om Wien kan ha avgjort Europas öde. Istället för kyrkklockornas klang hade turisterna i Wien fått lyssna till det gälla ropet från minareter: Allahu akbar!

Efter att Wien hade räddats inledde de kristna, för det var en mångnationell europeisk armé, en motoffensiv som varade ända fram till 1718. Prins Eugen slår turken i slag efter slag i Ungern och på Balkan, och efter slaget vid Zenta år 1697 där han krossar den trefalt överlägsna, islamiska armén är den turkiska motståndskraften bruten. Det som återstår är att sopa bort resterna. I freden i Karlowitz 1699 fick kejsaren hela Ungern.

Det finns en tysk folkvisa som hyllar prins Eugen, den ädle riddaren. Visan, vars författare är okänd, skildrar belägringen av Belgrad den 16 augusti 1717 där Eugen lyckades inta staden, trots att han bara hade hälften så många män som fienden. Melodin är både käck och pampig. Kriget framställs som en vacker dans, ”ein schöner Tanz”, där turkarna förjagas, ”Alle Türken zu verjagen”. Lyssna på den här.

Prins Eugen var inte bara en österrikisk, habsburgsk eller katolsk hjälte. Han var en europeisk hjälte. För hotet från turkarna förmådde flera gånger frammana känslan av samhörighet hos européer, trots att de var splittrade politiskt och kulturellt. Det var en mångnationell, europeisk armé som besegrade turkarna vid Wien.

Även den europeiska sidan begick skändligheter, prins Eugen hade, trots folkvisans käcka verser som framställer kriget som en dans, mycket blod på sitt samvete. Men tänk så här: hur hade det sett ut om vår sida inte vunnit i kriget mot turkarna? Som sagt, kanske ingen Mozart och ingen Strauss. Tänk på alla statyer som hade krossats, bibliotek som bränts och kyrkor som rivits!

En av Sveriges främste experter på huset Habsburg, historikern Nicolaus Rockberger som under många år huvudlärare vid Försvarshögskolan, gav 1996 ut boken Tusenåriga riken: Österrike och Ungern. Där tar han upp just denna känsla av samhörighet mellan olika europeiska folk. Det är en känsla som ”vid upprepade tillfällen i historien medfört att man vid utomeuropeiska och icke-kristna faror lagt egna trätor åt sidan och istället förenat sig mot det yttre hotet.”

Rockberger nämner ett antal exempel på sådana yttre hot. Han börjar med hunnernas anstormning för att sedan gå över till det arabiska försöket att lägga Europa under islam. Han syftar alltså på jihad, det heliga krig som påbjöds och påbörjades av profeten Muhammed, för att utbreda islam med svärdets makt.

”Nästa stora fara för Europa blev arabernas kraftiga expansion norrut under senare delen av 600-talet och under början av 700-talet. Först expanderade de över Mindre Asien. Där lyckades Bysans stoppa deras anfall mot Konstantinopel, men sedan araberna erövrat Nordafrika och Spanien trängde de långt upp i Frankrike.

Frankerhövdingen Karl Martell lyckades ena de sinsemellan tvistande frankiska styrkorna och i förbund med burgunder och andra stammar slog han araberna vid Poitiers år 732 och tvingade dem tillbaka över Pyrenéerna. Från detta slag är första gången ordet europé belagt. I krönikan talar man om att en här av européer slog araberna.

Ett annat exempel på långtgående europeisk samverkan mot utomstående fiender är korstågsrörelsen. Ädlingar från Väst- och Centraleuropa erövrade gemensamt den heliga staden och försökte sedan under ett par århundraden försvara det heliga landet mot muslimerna.

Några århundraden senare ledde turkarnas angrepp mot Centraleuropa till gemensam krigföring från många europeiska staters sida.”

Den nya vågen av jihadism, som verkligen tog fart den 11 september 2001 med terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon, skulle återigen kunna väcka denna europeiska känsla av samhörighet och en lust att återupptäcka våra rötter. Så har det varit för mig.