Patrik Engellau

Om din själ just nu suktar efter någon stark, epokgörande, högoktanig aha-upplevelse med insikter utöver det vanliga så kan du sluta läsa här, för detta är bara en alldaglig betraktelse över förändringarna i vår värld.

Jag håller på att skapa en stiftelse som ska husera Det Goda Samhället och som därför heter just Stiftelsen Det Goda Samhället. Syftet är inte minst att ha en juridisk person att tigga pengar till, för med teveprogram och allt så blir det ganska dyrt (och då vet du inte vilka storvulna planer jag har för den händelse miljonerna börjar rulla in).

Stiftelser registreras vid och övervakas av länsstyrelser. När man ska ansöka om tillstånd att bilda en stiftelse fyller man i blanketter och skickar in till sin länsstyrelse tillsammans med ett antal bilagor i enlighet med de föreskrifter som länsstyrelserna så förtjänstfullt och tydligt beskriver på sina hemsidor.

Om du tror att jag tänker klaga på den byråkrati som utövas har du fel. Länsstyrelsen, i det här fallet i Stockholm, men det är sannolikt på samma vis i andra landsändar, kräver trots allt inte mer än vad som känns rimligt. Kanske darr på ribban, se nedan, men det får man tåla.

Min första vederbörligen ifyllda och bilageförsedda ansökan fick nobben för att jag angett min nuvarande arbetsgivare, Stiftelsen Den Nya Välfärden, som stiftare (be mig inte förklara exakt varför, men det handlar om ekonomiska skäl). Länsstyrelsen kollade upp stadgarna för Stiftelsen Den Nya Välfärden – bara det en rätt imponerande grej – och konstaterade att de inte innehöll mandat att stifta andra stiftelser.

Du kanske tycker att det var onödigt petigt av länsstyrelsen, men det tycker inte jag. Rättsstaten ska var lite byråkratisk. (Däremot ska den inte vara så överdrivet, snurrigt paragraforienterad som i de av EU specialreglerade branscherna, exempelvis finansbranschen, där regelverket är ett dårhus, det vet jag av egen, besvärande erfarenhet.) Rättsstaten ska hålla ordning, även på mig.

Sedan fick jag nobben igen för att jag inte uppgivit personnumret för Stiftelsens Det Goda Samhället tilltänkta auktoriserade revisor. Vederbörande hade ändå, via min ansökan, skickat in en jobbaccept på den auktoriserade revisionsfirmans brevpapper, så där darrade ribban lite. Jag väntar nu ivrigt på länsstyrelsens utslag.

Man må klaga över blanketter och byråkrati, men det där är ingenting mot exempelvis i Indien, där, enligt min erfarenhet, i princip allt är så komplicerat att det i praktiken är förbjudet och det enda sättet att få tillstånd är att muta någon lämplig person.

Men det var inte subkontinenten Indien jag hade i tankarna, utan den motsvarande förvirring som tycks vara för handen i en annan del av den svenska statsförvaltningen, den del som har med migrationen att göra.

Man hör talas om uppemot etthundratusen papperslösa, som på något vis ska erhålla svensk välfärd utan personnummer eller någon annan sorts identifikation. Hur håller man reda på utskrivna recept?

Det påstås pågå handel i svenska pass där myndigheterna står hjälplösa och ständigt utfärdar nya på begäran. Är det sant? Jag har ingen aning. En gång glömde jag mitt pass när jag skulle resa till Ryssland och fick ganska lätt ett reservdokument på Arlanda. Kanske är passpolisen särskilt kundorienterad.

Enligt uppgift finns det individer som har åtskilliga identiteter och kan inhösta socialbidrag för var och en av dem. Hur har det gått till? Jag föreställer mig att någon söker asyl, blir utredd och får PUT, därefter reser till Danmark och sedan far tillbaka över Öresundsbron och söker asyl igen. Jag vet inte hur många gånger man kan göra den svängen. Medan man är på ny asylmottagning kan man kanske hyra ut sin gamla identitet, vad vet jag. Och kanske låta den gamla identiteten sälja sitt pass för att underlätta försörjningen. Någon tidigare identitet kan kanske samtidigt importera en handikappad anhörig för vilken någon annan identitet har bildat assistansbolag som outsorcar omsorgen till en kusin i Somalia dit den handikappade rest på semester.

Allt detta administreras av svenska myndigheter. I princip samma myndigheter som de som noggrant läser Stiftelsen Den Nya Välfärdens stadgar för att fastställa dess styrelses befogenhet och inte drar sig för lämpliga förbud. Eller kräver revisors personnummer (och antagligen undersöker om revisorn är en rekorderlig person).

Vi föreställer oss att alla svenska myndigheter beter som stiftelseenheterna vid svenska länsstyrelser, alltså enligt den svenska monokulturella byråkratiska traditionen. Jag börjar misstänka att de inte gör det. De migrationsnära myndigheterna har blivit mer multikulturella.