Patrik Engellau

Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.

Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?

Svaret på den första frågan är filosofiskt och svårt, svaret på den andra är nej.

Var och en har förstås sin egen självförståelse, man kanske tycker att man är en trevlig prick fastän ingen annan verkar instämma. Men här handlar det inte om individens, utan om samhällets, självförståelse, närmare bestämt den etablerade berättelsen om vad det gemensamma samhället, i det här fallet Sverige, har för egenskaper, värderingar och ambitioner.

Här får vi genast ett jätteproblem ty det kan ju vara så, vilket det hos oss i Sverige råkar vara, att den etablerade berättelsen, vilket betyder den berättelse som makten företräder – jag höll på att skriva ”kolporterar”, men det hade varit ett slag under bältet – utmanas av andra, delvis motsägelsefulla, berättelser med förankring i andra samhällsgrupper än maktens.

Det här är en fråga om maktens så kallade legitimitet. När alla eller nästan alla tar maktens berättelse för given – eller ännu mer idylliskt: när hela det civila samhället uppfylls av samma berättelse och representanter för detta synsätt bildar regering – är makten legitim. Men när konkurrerande synsätt, som utmanar maktens samhällstolkning, börjar vinna burskap hos folket undergrävs maktens legitimitet och en ideologisk maktkamp tar sin början.

Det är klart att det i alla samhällen finns en massa bråk och debatt ty människor är sådana, men när alternativa berättelser tar seriös form och blir tillräckligt tydliga och övertygande så börjar marken hetta under fötterna på makten. Ett exempel är när den socialistiska, sedermera socialdemokratiska, ideologin började ta form och utmana etablissemangets samhällsförståelse. Särskilt farligt för makten blir det när de oppositionella får upp ögonen för att maktens berättelse kanske inte, som man tidigare trott, representerar ”sanningen”, utan bara är en egennyttig partsinlaga. De som borde vara oppositionella men fortfarande

lever i maktens idévärld har vad Karl Marx med ett genialiskt begrepp kallade ett ”falskt medvetande”.

Vår tids makthavare har en samhällsförståelse och en berättelse om Sverige som utgår från PK-ismen. Där återfinns ”den humanitära stormakten”, ”värdegrunden”, föreställningen att Sverige i praktiken måste ligga öppet för migration eftersom vi undertecknat FNs Genèvekonvention, att FNs barnkonvention handlar om att gynna barn, inte socialsekreterare samt att vi med fördel bör ha toaletter för ett möjligt tredje kön.

Gradvis håller maktens berättelse på att avlägsna sig från vad medborgarna anser rimligt. Men det är först under de senaste åren som medborgarna börjat fatta att det är dags att formulera och artikulera ett alternativt synsätt som kan hjälpa till att förlossa medborgarna ur deras falska medvetande. Det är det som menas med att skapa samtidens självförståelse.

En del tror att Sveriges framtid kommer att bestämmas av valet 2018. Det blir såklart ett viktigt val, men Sveriges framtid kommer i långt högre utsträckning att bestämmas av hur vi tolkar världen, av vilken berättelse som anses mest sann. Om svenska folket unisont gav PK-ismen på båten och politikerna tog lärdom därav skulle man inte ens behöva rädas en regering bestående av vänster- och centerpartister.