Patrik Engellau

Som du troligen noterat har jag en fäbless för att uttala mig i frågor som jag inte begriper. Dagens övning i genren gäller stamcellsforskning, särskilt de etiska aspekterna på embryonal stamcellsforskning. Min poäng är att frågan visar att det västerländska samhället förlorat sin beslutsamhet och självsäkerhet, vilket kanske är bra.

Cellerna i det mänskliga embryot – ett embryo är ett utvecklingsstadium uppemot åtta veckor efter befruktningen, se Statens Medicinsk-Etiska Råd för närmare information – är enastående flexibla små varelser. De kan utveckla sig till nästan vilken cell som helst, kanske cell i hjärnan, kanske cell i levern. Med tiden blir cellerna alltmer specialiserade, typ att en levercell som kan utveckla sig till att fylla olika leverfunktioner inte längre duger till hjärncell. Människans åldrande beror på att det inte nyskapas en massa anpassningsbara celler som kan ta över efter celler som slutat fungera. Ungefär så har jag fattat det.

De embryonala stamcellerna är de mest mångsidiga och därför potentiellt mest samarbetsvilliga och användbara man kan tänka sig. Om jag vore medicinsk forskare skulle jag ivrigt kasta mig över dem och hänsynslöst forska mig fram till gränserna för vad det mänskliga intellektet förmår upptäcka. Möjligheterna verkar oändliga. Obotliga mänskliga lidanden, exempelvis Parkinsons sjukdom, skulle kunna förebyggas med framgångsrik stamcellsforskning. Det kan väl hända att det blev fel någonstans, skulle jag tänka, men de möjliga upptäckterna är alldeles för lovande för att jag skulle ha rätt att lägga band på min iver att skapa ny kunskap.

Så tänkte folk för hundra, eller bara femtio, år sedan. Tilliten till vetenskapen och människornas förmåga att förbättra sin värld var ändlös. Det var sådan obändig självsäkerhet och djärv upptäckarglädje som la grunden till västerlandets framsteg. Ingen djävel fick stå i vägen för det fria tänkandet och vetenskapens möjliga landvinningar.

Nu lever vi i en ny tid med nya, kanske välmotiverade, kanske bara mesigare, värderingar. Nu ska den fria forskningen kontrolleras och regleras eftersom man inte vet om den, ifall den lämnas åt sig själv, kanske kommer att framställa ett eller flera Frankensteins monster. Så här säger Statens Medicinsk-Etiska Råd om embryonal stamcellsforskning:

– kan vara etiskt försvarbar under förutsättning att den sker under reglerade former och med offentlig insyn, vilket bl.a. innebär att varje enskilt projekt ska genomgå rättsligt reglerad etikprövning av en forskningsetisk nämnd;
– får tillåtas endast om det saknas vetenskapligt välgrundade och etiskt godtagbara alternativ att uppnå samma kunskapsmål;
– får efter omsorgsfull information samt fritt och informerat samtycke från både kvinnan och mannen använda sig av befruktade ägg som blivit över vid provrörsbefruktning och som uttryckligen donerats för detta ändamål;
– inte ger anledning att genom provrörsbefruktning skapa embryon enbart för forskningsändamål;
– ska bli föremål för uppföljning, fortsatt etisk diskussion och problematisering, i takt med att kunskapen växer och nya tekniker utvecklas;…
– ska skyddas från oetisk kommersialisering.- att reproduktiv kloning [som fåret Dolly; PEs anmärkning] förbjuds i svensk lag.

Denna försiktighet är kanske befogad och vällovlig. Men den är också ett tecken på att vår tid förlorat sin gamla äventyrlighet och obändiga och självsäkra tro på vetenskapen, friheten och den egna missionen. Hade Marie Curie kunnat upptäcka radium och polonium och utsatt sig själv och andra för dödlig strålning om hon varit tvungen att genomgå rättsligt reglerad etikprövning av en forskningsetisk nämnd? Hade polarforskaren Roald Amundsen fått genomföra de till slut för honom själv dödliga expeditionerna till Nordpolen med tanke på att samma kunskapsmål hade kunnat nås av någon annan lite senare med minskad fara för människoliv? Samma med ingenjör Andrée. Skulle han få ge sig iväg på sin troligen utsiktslösa ballongflygning till Nordpolen med tanke på att han kunde krascha var som helst på vägen, vilket han också gjorde?

Västerlandet har blivit vankelmodigt och osäkert på sin uppgift i tillvaron.