Dör terrorismen som en stormvind i öknen bort?

Patrik Engellau

Författaren och historikern Peter Englund uttalar sig i rubrikens ärende på DN Kultur, men som påstående, inte som fråga. Han menar att den gör det. Det är ingen poäng att vara rädd längre, säger han, för terroriströrelser tar alltid slut av sig själva. Anarkisterna slängde bomber fram till första världskriget och upphörde därefter att existera. RAF, ETA och IRA härjade på 70- och 80-talen och slutade därefter att mörda.

Så kommer det också att bli med de islamistiska terroristerna, förklarar historikern. De är ”förlorare, knäppgökar, småkriminella och… kvinnohatare” och är inte farliga eftersom de inte har begripit att ”omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas underblåsa mister sin funktion och blir irrationell”.

Om vi gör lång näsa mot terroristerna slutar de bomba: ”håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dra med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och förpassas till historiens skräphög”.

Mådä. Men jag läser samtiden, framför allt relationerna mellan islam och Väst, på ett annat sätt än Englund.

Det pågår ett asymmetriskt krig mellan islam och Väst. Att Väst krigar mot islam är det väl ingen tvekan om, se bara på Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien. Frågar man en muslim så kan han nog se kampens rötter betydligt längre tillbaka. Man får leta efter motsättningarnas ursprung på andra sidan korstågen. Islam krigar tillbaka med dovt hat, mord i allmänhet och kanske i synnerhet på kristna och därtill folkförflyttningar som hotar att underminera det västerländska samhället.

Samtidigt råder ett vildsint inbördeskrig inom islam.

Jag tror det är en väldig skillnad mellan de förvirrade tyska medelklassbarnen i Rote Armee Fraktion och de växande muslimska grupper som nu bildar ghetton i länder som Sverige. RAF-arna kunde dra sig tillbaka i sin egen kultur och slicka sina sår när de inte nådde de eftersträvade framgångarna. Men många av de andra- och tredjegenerationens invandrare som nu alltmer skapar problem i våra förorter har ingen kultur att gå tillbaka till. De står med ryggen mot väggen, deras skepp är brända, de har ingen existens till vilken de kan återvända, lägga undan bombvästen och motvilligt återanpassa sig. Det

enda som tycks erbjudas dem är tristess, hopplöshet, utanförskap och bidragsförsörjning. Vems ansvaret är för detta kan vi diskutera, men jag tror att det är så. Inför det framtidsperspektivet skulle jag själv nog ta på mig bombvästen igen.

Det här kommer sannolikt inte att försvinna av sig själv. Terrorismen kommer inte att ta slut av brist på bränsle som ett utbränt ljus. Den skapar sitt eget bränsle i form av de oundvikliga motreaktionerna hos de drabbade Västländer vars befolkningar i längden inte godvilligt kommer att ge med sig på det sätt Peter Englund rekommenderar: ”Terrorhandlingar handlar till 99 procent om våra reaktioner på dem. Vi bestämmer själva vilka följder de ska få. Vi har klarat av långt värre. Och vi kommer att klara av även detta.”

Jag förstår inte vad han menar. Vad har vi klarat av som var långt värre? Kriget inför freden i Brömsebro 1645? I så fall har Englund rätt, för det gick faktiskt bra. Sverige fick Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på trettio år. Eller menar han Amalthea-attentatet år 1908, då en person dödades och 23 skadades? Wikipedia skriver:  ”Attentatet kan sägas vara ett av de mest spektakulära politiska attentaten i Sveriges moderna historia, jämte terrordådet mot tidningen Norrskensflamman 1940”.  Vid dådet mot Norrskensflamman år 1940 dödades fem personer, varav två barn, och ytterligare fem skadades. Det är kanske så Englund menar: Amalthea, Norrskensflamman, Drottninggatan. Engångshändelser måhända.

Friskt mod! Wir schaffen das, sa Angela Merkel.r