Lennart Bengtsson

Att leva bland en grupp människor som har gemensamma värderingar eller uppfattningar, även om dessa skulle vara vetenskapligt absurda som att tro på skapelseberättelsen eller att månens olika faser påverkar sinnelaget, innebär för de flesta människor något positivt. De upplever på ett sådant sätt gemenskapens trygghet och slipper ensamheten. Men gemenskapen har sitt pris då den samtidigt innebär konformism och – åtminstone för en tänkande individ – en konflikt mellan den sekteristiska innevärldens enkla trygghet och den komplexa verkligheten.

Huvudsakligen finner man det sekteristiska tänkandet i utvalda grupper eller klaner men ibland växer de till att omfatta stora grupper och till och med enskilda länder. Ett sådant exempel är den politiskt-marxistiska väckelserörelsen som växte fram under 1960-talet och som i Sverige fick beteckningen 68-rörelsen.

Ett särskilt extremt exempel är den nordkoreanska statskommunismen som trots enorma uppoffringar och lidanden hos folket ännu efter sju decennier behåller sin makt över individerna. Det är viktigt, tror jag, att inse att en dylik ”statsreligion” inte i första hand uppfattas som något negativt av medborgarna, eftersom det delas av nästan alla, och man i detta finner en gemenskap som följer av att man delar samma värderingar. Andra liknande exempel i dag är den extrema islamismen som trots sin fullständiga galenskap ändå förmår attrahera många, främst unga människor.

Dagens svenska samhälle har på senare tid alltmer dominerats av en strävan efter ett slags politisk korrekthet där samma värderingar delas av så många som möjligt. Den övergripande tanken är här egalitarismen, nämligen att alla människor på jorden har precis samma värde och att ingen skillnad skall finnas i vårt förhållningssätt till de allra närmaste och till dem som kommer från helt främmande kulturer långt bortifrån.

Detta är förvisso värderingar som hör den kristna himlen till men kanske inte riktigt något som passar de levande människornas verklighet. Där är det nämligen nödvändigt, som Karl Popper klargjorde, att man inte kan vara tolerant mot det intoleranta eftersom det i den verkliga världen finns såväl ondska och godhet. Ibland finns det därför ingen annan utväg än att ont med ont förgöra. Socialismens enkla tro – att om bara alla får det ekonomiskt lika bra så blir människorna plötsligt snälla och hyggliga – har ingen empirisk grund utan är bara ett naivt önsketänkande.

Att försjunka i en sekteristisk gemenskap kan kanske för en tid ge samma lyckokänsla som vid en berusning men även den sekteristiska berusningen har sin bakfylla där individen tvingas leva i en tudelad värld, en tillvaro som dels består av sektens övertygelser och tro och dels av den annorlunda utanförvärlden.

Här finns det tre möjligheter. För det första att fortsätta leva i en alternativ sekteristisk värld, vilket kanske går för en tid. För det andra, som många gör, att leva med båda samtidigt vilket är recept för frustration, stress och disharmoni ungefär som maken som härdar ut i det hopplösa äktenskapet. Eller för det tredje att ge upp den omöjliga gemenskapen och anamma den verkliga världen med dess frihet och inre ro men också ensamheten och verklighetens komplexitet.

Attentatet på Drottninggatan den 7 april 2017 var en påminnelse att inte ens Sverige kan ignorera världens ondska. Kanske denna hemska händelse kan få slut på år av slapphet, naivitet och oförstånd? Ondskan är inte något som beror på en ofullständig socialstat utan något som är lika evigt som godheten själv. Den kan inte ignoreras utan måste ständigt bekämpas. Att fly in i en sekteristisk drömvärld, som många i Sverige gjort, är därför inte bara djupt oansvarigt utan också omoraliskt. Vi är alla lika skyldiga att använda vårt bästa förstånd i vårt handlande som våra öppnade hjärtan och därför måste den spontana godheten, alla starka känslor till trots, hållas i strama tyglar.