Helena Edlund

När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.

Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.

Redan dagar efter terrorattentatet kom alltmer information som pekade i en och samma riktning: Sverige har ingen koll. Myndigheterna har ingen kontroll på hur många som befinner sig olagligt i landet, vilka de är eller vilka som är verkliga hot mot andras säkerhet. Det saknas resurser för att identifiera, lokalisera och avvisa de som ska utvisas och över 12 000 personer har gått under jorden. Det faktiska antalet individer som befinner sig olagligt i landet är dock okänt, men det handlar förmodligen om hundratusentals individer.

Berusade av en ideologi som präglats av kravlöshet, naivitet och verklighetsflykt har tjänstemän och politiker agerat utifrån aktivism snarare än ansvar. Systemet har tickat på, smörjt av vackra ord och målsättningar. Men arbetet för att skapa ett Utopia har präglats av den inställning som i militära kretsar brukar förkortas GDSGD.

”Går det så går det”.

Nu gick det inte längre.

Efter år av bortförklaringar, relativiseringar och demonisering av samtliga kritiska röster, så gick det inte längre. Morden på Drottninggatan är svensk migrationspolitiks Waterloo. Det system som under decennier försvarats alltmer frenetiskt av samtliga partier förutom SD har visat sig ha varit ett gigantiskt misslyckande.

Vinden har vänt, och den vände snabbt.

Det vi nu bevittnar, är ett politiskt kappvändande av aldrig skådat slag. Det är ironi i den högre skolan att de politiker som vill hålla Sverigedemokraterna utanför terrorismdiskussionerna plötsligt hörs upprepa exakt samma argument och ståndpunkter som Kent Ekeroth sedan 2014.

Samma M som stoppade Reva, kräver nu ökade kontroller av illegala invandrare. Samme Gustav Fridolin som krävt flyktingamnesti för papperslösa, kräver nu utvisning av papperslösa. Samma Anna Kinberg Batra som sedan regeringen Reinfeldt motsatt sig ökade resurser för att utvisa personer som befinner sig illegalt i landet, kräver nu att personer som befinner sig illegalt i landet ska utvisas. Samma Aftonbladet som för mindre än ett år sedan beskyllde Ebba Busch Thor för ”unken nationalism” när hon talade framför svenska flaggan, hyllar nu Stefan Löfven eftersom han talat framför en svensk flagga. Samma Annie Lööf som motsatte sig identitetskontroller vid gränserna, menar nu att de som befinner sig illegalt i landet skulle ha utvisats. Samma sjuklöver som tidigare motsatt sig kriminalisering av engagemang i terrororganisationer vill nu (med undantag av V) kriminalisera engagemang i terrororganisationer. Så kan vi hålla på i oändlighet.

En intressant detalj är att media, tjänstemän och politiker nu plötsligt börjat nämna det faktum att de så kallat ”papperslösa” befinner sig illegalt i landet. Det är en viktig signal som tyder på ett tillnyktrande, om än under schavotten.

Tyvärr kom uppvaknandet för sent. För sent för de fyra personer vars liv togs ifrån dem, för sent för deras familjer och för sent för Sverige.

Den Humanistiska Stormakten dog på Drottninggatan, en fredagseftermiddag i april. Nu väntar ett smärtsamt och smutsigt arbete för att städa upp i dödsboet och fördela arvet.