Patrik Engellau

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

Min portugisiskalärarinna hade läst om detta i brasilianska tidningar och ansåg händelserna synnerligen exotiska. Hur är det möjligt att socialsekreterare bestämmer över poliser? frågade hon och skakade misstroget på huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och började förklara. Den moderna staten började byggas på 1500-talet eller så, sa jag. Thomas Hobbes skrift Leviatan beskriver vad det handlar om, nämligen en enorm våldsmakt som svartsjukt värnar om sitt våldsmonopol och vildsint slår ned den som går den emot. Maktcentralisering. Det var bra för folket, fortsatte jag pedagogiskt, för Leviatan såg till att reglerna upprätthölls, äganderätten skyddades och brottslingar fångades, dömdes och fick sitt straff.

På det viset fick vi en stat med makt, med polis, försvar, domare, fängelser. Från den grunden kunde mänskliga rättigheter börja utvecklas.

Sådär höll det på under några sekel. Sedan, för lite mer än hundra år sedan, började en helt annan stat ta form med början i det kejserliga Tyskland, nämligen välfärdsstaten.

Välfärdsstaten var i sitt tänkande från början en nästan lika sträng överhet som Leviatanstaten. Provinsialläkaren var en bister karl som aldrig skulle sjukskriva en arbetsduglig. Skolläraren var en överlägset kunnig person som inte aktade för rov att ta fram rottingen om det behövdes.

Men i takt med att den fick växa började Välfärdsstaten utveckla ett eget tänkande som skiljde sig från Leviatanstatens. Skillnaden låg i människosynen, till exempel när det gällde uppfattningar hur man ska förhålla sig till buset.

Leviatanstatens affärsidé var att under lagens överinseende klubba buset i skallen, lagföra det och därefter låsa in det. Det gamla skämtet att poliser bara känner till två slags människor – de som åkt fast och de som ännu inte åkt fast – är ingen tillfällighet.

Välfärdsstaten utvecklade med tiden ett helt annat synsätt. Buset skulle inte bestraffas eftersom buset i någon djupare, social mening inte var ansvarigt för sina handlingar och därför, i stället för att bestraffas, skulle omhändertas med vänlighet och omtanke, teraperas och få bidrag och lägenhet.

Från början hade Välfärdsstaten en föreställning om att en sorts väckelse därigenom skulle vederfaras buset varigenom buset skulle förvandlas till vanliga knegare. Detta inträffade emellertid inte i verkligheten. Inför detta faktum vidareutvecklade Välfärdsstaten sitt tänkande och kom fram till att busets sanna skickelse inte var att ombildas till knegare utan i stället att fortsätta att vara bus och därmed tjäna som bas och existensberättigande för Välfärdsstatens hela apparat med verk, myndigheter, forskare, institutioner och regelverk. När denna metamorfos är fulländad, vilket jag tror den är i Sverige som första och hittills enda land, har Välfärdsstaten förvandlats till Socialsekreterarstaten. Den har helt förkastat Leviatanstatens idégods och synsätt.

Fattaru? frågar jag portugisiskalärarinnan.

Jag begriper vad du säger, svarar hon, men jag fattar inte varför poliserna inte får de papperslösas adresser av socialsekreterarna.

Socialsekreterarna betraktar de papperslösa som alla andra klienter, säger jag. De papperslösa har ingen skuld för sin situation, det är synd om dem och därför måste Socialsekreterarstaten ta hand om dem. När Leviatanstaten vill utvisa de papperslösa är det en förolämpning och en ovänlig handling mot Socialsekreterarstaten. Fattarunura?

Nej, säger portugisiskalärarinnan, jag fattar inte varför Leviatanstaten, som är själva fundamentet för det västerländska rättssamhället, inte får sin vilja igenom. Hur kan de där socialsekreterarna få bestämma?

I detta ögonblick får jag själv en skrämmande aha-upplevelse. Jag inser återigen det som jag predikat så många gånger och ändå har så svårt att tro på, nämligen att hos oss i Sverige så har den i troligen alla andra länder fortfarande dominerande Leviatanstaten fått underkasta sig Socialsekreterarstaten.

Då inser jag, återigen, med förnyad förfäran, hur illa det är ställt i Sverige. Till exempel har Socialsekreterarstaten lyckats sätta in en av sina skickligaste och mest framträdande härförare på en av Leviatanstatens ledande positioner. Det finns två sådana positioner: ledaren för det utrikes våldet, alltså försvaret, och ledaren för det inrikes våldet, alltså polisen.

Jag tror att rikspolischef Dan Eliasson är en intelligent och kompetent ämbetsman. Han är samtidigt en representant för två av Socialsekreterarstatens starkaste fästen, nämligen Migrationsverket och Försäkringskassan, där han varit generaldirektör. Som alla de övriga egennyttiga representanterna för Socialsekreterarstaten begär han förståelse för förövare, exempelvis när en förövare har mördat en personal på ett HVB-hem i Mölndal.

När portugisiskalärarinnan hör detta vill hon inte tro att det är sant.

PS Det kanske inte heller är riktigt sant. Det verkar stå och väga. Enligt SvT Nyheter (http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/socialtjansten-ska-hjalpa-polisen-hitta-gomda-flyktingar) ska socialtjänsten ha lämnat ut adresser i Skåne och nu kanske även i Västra Götaland. Terrordådet på Drottninggatan försvagar rimligtvis Socialsekreterarstaten. Makt är färskvara.