Den mediala tonen mot Donald Trump har varit vredgad alltsedan han för många något överraskande valdes till Förenta staternas fyrtiofemte president. I den svenska pressen finns det såvitt jag vet inget enda undantag från den iakttagelsen. Man liknar honom vid en Mao Zedong vid rodret, man önskar honom riksrätt och avsättning. Det ställs mentala diagnoser på honom utan medicinsk undersökning. Det saknas hämningar.

En maktkamp pågår. Elitjournalister på ömse sidor av Atlanten är våldsamt uppbragda och förorättade. De har förlorat ett tolkningsöverläge, de har uteslutits ur den krets som formulerar den politiska dagordningen, de känner sig kort sagt kränkta. Deras självbild har tagit skada. Nu kräver de revansch. Motstrategin är en smutskastningskampanj utan motstycke i den moderna tidnings- och etermediehistorien. Trump ljuger. Journalistiken å sin sida står för det sanna, det rätta, också det sköna.

(Donald Trump är inte minst ful: något överviktig, med ett löjeväckande hårsvall, och varför knäpper karlen aldrig kavajen?)

Man kan verkligen ha sina synpunkter på USA:s innevarande president; han hade inte fått min röst. Och naturligtvis bör han granskas som alla potentater. Här har dock pressen sedan länge svikit: den är selektiv, har sina favoriter, döljer sina egna ambitioner i den ingalunda förkastliga ambitionen att få läsare (lyssnare, tittare – anhängare!). Nu vill den också lägga sig till med ett sanningsmonopol: det den inte har satt sin imprimatur på måste falla till marken.

Historikern vet att journalistik är en vansklig kunskapskälla. Den måste alltid motkontrolleras. Den säger ofta någonting intressant om tidsandan, men den brister inte sällan i faktaredovisningen. Och hur kan det vara på annat sätt? Lämningstider styr, liksom publikförväntningar. Det mesta är ungefärligt. Det betyder att granskning av den journalistiska praktiken är eller borde vara en angelägen uppgift. Men när det gäller valet, installation av Donald

Trump och hans första tid vid styret har någon sådan granskning inte förekommit.

Ledande publicister och gemena journalister har här sett en chans att bättra på sitt allmänt sett usla rykte genom att framkalla en sorts fiendebild. Allt denne herre gör, säger, planerar vrids till det värsta. Den förhandsinställda misstänksamheten riktas mot en regeringsledare som ännu har fått föga utfört istället för exempelvis mot säkerhetsorgan vilka traditionellt sett använder sig av den allmänna opinionen för att spela sitt spel. Hur trovärdigt är det att Trump under sin väg mot makten har gått i Rysslands ledband? Vilken kapacitet har Vladimir Putin haft att göra detta? Det har framlagts påståenden i den riktningen fastän ingen som helst dokumentation. Men pressen – skulle den inte fungera som en kritisk röst, en second opinion? – tar det som mycket väl kan vara ”fake news” för uppenbarad sanning.

Det är bekymmersamt, väldigt bekymmersamt. Yttrande- och tryckfrihet är det demokratiska samhällets grundpelare. Dock, pressen är inte en del av konstitutionen, den utgör inget statsorgan, den ska stå fri från makten, vara självreglerande. Däri liknar den näringslivet i en marknadsstyrd ekonomi. Det offentliga måste sätta gränser men bör inte lägga sig i skötseln (i normalfallen, det vill säga när verksamheten drivs under civiliserade former). Men när pressen dekreterar vad den offentliga makten får och inte får göra överskrider den sina gränser.

Nej, publicister och journalister har inget sanningsmonopol! De behöver korrektiv. Detta framstår som alltmer nödvändigt i vår tid när åtskillnaden mellan åsiktsbildning och nyhetsförmedling i de traditionella medierna (för att inte tala om de icke-traditionella!) tenderar att suddas ut. Tidningar, radio och television blir indoktrineringsinstrument. Den makthavande chefredaktören döljer sig bakom sitt oberoende uppdrag. Högsta systemkritiska mode idag är att få bort Donald Trump från makten och att förhindra en avspänning mellan Washington och Moskva. Härom råder konsensus i mediernas värld.

Journalistiken rankas alltid lägst när socialt förtroende inom befolkningen listas, ett förhållande som också erkänns av kårens eget fackorgan. Nu tycks den emellertid se sin möjlighet att häva sig upp ur svackan. Redaktionerna har tilldelat sig själva samma roll som kurian i Rom: de pekar ut sant och falskt, tillåtet och förbjudet, vän och fiende. Vi ser nästan inga motbilder i det allmänna medieutbudet. Det är kväljande, inte minst för den som har ägnat några yrkesår åt gamet och förgäves försökte göra någonting åt saken.

Vi lever trots allt inte i den bästa av världar. Det räcker inte med att odla sina fritidsnöjen. Man har någon form av ansvar. Också den obetydligaste av oss har det. Nå, ingen journalist i karriären skulle förstås skriva under på någonting sådant – han eller hon vill ta det medborgerliga ansvaret på entreprenad men utan att själv kunna utkrävas något.

Är USA:s raketattack mot Syrien det som kan rädda Trump i den mediala omvärldens ögon?

Anders Björnsson är publicist och historiker, tidigare verksam på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.