Patrik Engellau

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

Ändå tillåter jag mig att vara bekymrad över att så många svenskar med insikter om hur det faktiskt ser ut i migrationens fotspår drar sig för att vittna. Oron för repressalier är stark. För ett tag sedan träffade jag en bekant som är överläkare i norra Sverige.

Hur är det egentligen med migrationen? frågade jag. Är det sådär kaotiskt på en del kliniker som man ibland får höra?  Han tittade oförstående på mig och sa att det hade han aldrig märkt, varför trodde jag det? Men du har väl själv hört sådana historier? sa jag. Verkligen inte, svarade han.

Det kändes som om jag år 1942 hade frågat en normalfeg och laglydig tysk om koncentrationslägren. Eller kände jag så bara för att jag utgick från att han dolde en sanning?

Vi lever inte i Hitlertyskland. Varför tycks vi ändå så rädda att agera visselblåsare?

Kanske beror det på svenskhet och nedärvd mentalitet. Den traditionella svenska homogeniteten handlade inte framför allt om att alla föddes till lintottar utan om att vi strävade efter likhet och anpassning till kollektivet. Ingen fick göra sig förmer och avvika uppåt, då slog Jantelagen till. Ingen fick avvika nedåt. Då kickade solidariteten in och lyfte upp avvikaren. Vår strävan efter konsensus, vilket betyder att tycka som alla andra, har troligen uråldriga rötter. Vi har aldrig gillat att ådagalägga egna och avvikande synpunkter. Sådant kallar vi att gräla och gräl utlöser vår nästas stränga förmaningar. Insisterar man trots tillsägelserna blir man hållen för rättshaverist.

Så hur går det då till i Sverige när nya uppfattningar slår igenom, ty sådant inträffar ju? På något märkvärdigt sätt sker det inte lite i taget genom att den ena efter den andra byter åsikt, utan i stället genom att alla samtidigt växlar uppfattning som på kommando fastän det inte kommit något kommando. Tänk fiskstim och observera hur alla fiskar byter simriktning på samma gång. Man vet inte hur det går till, men det är ett faktum. Om fiskar kan så kan väl svenskar. Dock sker svenskarnas växlingar till skillnad från fiskarnas ganska sällan. SAF-legendaren Sture Eskilsson brukade säga att svenskarna är som ett stim av sniglar.

För ett år sedan var det definitivt inte läge att tala klarspråk om migrationen och dess effekter. Då vågade jag inte säga och skriva vad jag vågar idag. Eller ännu värre: jag var ansatt av Aylan-hysterin och skämdes att komma med avvikande uppfattningar. Svensk självcensur, helt enkelt. Stimmet var inte redo att vända. En fisk som lämnar stimmet är dödsdömd, ty strax kommer gäddan.

Jag tror att det som stoppar visselblåsarna och sanningssägarna inte så mycket är hotet om repressalier från arbetsgivarna eller medfiskarnas avsky för löjor som bryter den gemensamma ordningen utan i stället envars egen skamkänsla. Med vilken rätt kan vi neka härbärge åt folk som flyr från krig och elände?

Under det senaste året har jag slutat skämmas. (Redan ett år tidigare hade jag slutat skämmas för att jag tycker tiggeri bör förbjudas, se min argumentation här.) Livet har lärt mig att jag hos mig själv upptäcker framväxande stämningar lite tidigare än den allmänna meningen, men sedan brukar den allmänna meningen hänga på – inte för att jag sagt något, utan för att den allmänna meningen i sitt eget sinne börjar formulera samma upptäckter som jag gjort.

Jag önskar att folk som vet saker som jag inte vet ska sluta skämmas och börja berätta vad de ser och vet så att vi andra som inte ser och vet får säkrare kunskap. När det sker kommer även staten så småningom att ta reson och lyfta huvudet ur sanden, jag lovar.

PS Tyvärr visar det sig att några av dem som ömkas mest över den påstådda åsiktsrepressionen i verkligheten inte vill framträda eftersom den sanning de vill framföra i verkligheten inte är sann. Tag den ursprungligen anonyma sajten ”Rädda vården” som presenterar katastrofinteriörer från svensk sjukvård. SvT snokar upp den ansvarige och intervjuar honom på ett, som jag tycker, hederligt sätt. Han tillfrågas om sidans ”skräckbild” inte är ”väl onyanserad och alarmistisk”. Den ansvarige genmäler – enligt SvT, nota bene! – att han ”tror folk är tillräckligt begåvade för att förstå att det inte är så illa som det verkar på min sida”.

Själv är jag inte så begåvad att jag omedelbart fattar att jag är utsatt för medveten propaganda, måhända i något slags ädla avsikter. När jag inser det blir jag beklämd. Jag vill veta hur det faktiskt ligger till. Men eftersom jag lärt mig att folk i alla läger gärna ljuger ska det mycket till innan jag tror på någonting.