Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Studio 1 frågar ordföranden för stadsdelsnämnden i Angered hur detta kunnat pågå i flera år. Ordföranden förklarar att det ”är jättedåligt om människor inte upplever sig trygga” samt att ”kommunen jobbar systematiskt för att människor ska känna sig trygga”. Dessutom, klargör han, är det bara ett litet antal människor som hamnat i kriminalitet, det stora flertalet är hyggliga, normala människor.

Men det har ju pågått sedan 1990-talet, säger reportern nästan uppgivet.

Ordföranden menar att kommunen måste stoppa rekryteringen till de kriminella nätverken och att detta är precis vad kommunen gör genom att sätta folk i arbete. Kommunen själv har gjort ett ”gediget arbete”. Ej heller accepterar kommunen situationen, fastslår han. ”Vi måste skapa samarbete mellan myndigheter och det civila samhället”. Kommunen har till och med skapat projektet ”Trygg i Göteborg” och jobbar förebyggande tillsammans med de ”kunniga tjänstemännen” och ger därmed ett hopp till ungdomarna, som det på det hela taget inte är något fel på. Det handlar i stället om en klassfråga.

Stadsdelsnämndens ordförande är invandrare. På något sätt framstår den svenska politikens floskler ännu tommare och naknare när en oskyldig människa framför dem än när de presenteras av en mer slipad infödd typ som tränat klyschor sedan åren i det politiska ungdomsförbundet.

Hur kan någon tro att en våldsbenägen Familj med kriminalitet och skräckregemente som affärsidé ska låta sig påverkas av ett förebyggande samarbete mellan myndigheter? Ursäkta om jag är burdus, men jag tror att just våld är det enda språk en sådan Familj förstår. Allt annat har prövats utan framgång i decennier.