Helena Edlund

Två vuxna och en fem månader gammal flicka befinner sig i ett rum. Inga andra är närvarande. När dörren öppnas har den lilla flickan dödliga skallskador. ”Det var rena trafikolycksskadan” som förundersökningsledaren uttryckte sig i intervjun med Nya Wermlands-Tidningen. Brottsutredningen visar att någon av de två vuxna, som visar sig vara flickans föräldrar, har dödat barnet och båda häktas.

Men det blev ingen rättegång. Föräldrarna skyllde på varandra, utredningen fick läggas ned och båda släpptes efter tre månader i häkte. Att någon av dem dödat sin lilla dotter var ställt utom alla tvivel, men utredarna kunde inte bevisa vem av dem som utdelat de dödande slagen. Alltså kunde inget åtal väckas och ingen av föräldrarna straffas.

Låt oss stanna vid detta ett ögonblick. Ett fem månader gammalt flickebarn har mördats genom att få sin skalle inslagen av antingen sin mamma eller sin pappa – men båda går fria. Att stå bredvid och, utan att ingripa, låta någon krossa skallen på sitt eget barn leder alltså inte till straff. Men det räcker inte med det. Mamman har nu av Justitiekanslern beviljats ett skadestånd på 164 000 kronor för månaderna i häkte och pappan kommer förmodligen beviljas ett motsvarande skadestånd.

Nedan följer exempel på några olika brott och ungefärliga nivåer för kränkningsersättning, hämtade från Brottsoffermyndighetens hemsida:

Misshandel av mindre allvarligt slag och verbalt olaga hot, 5 000 kr
Rån med vapen, 10 000 – 15 000 kr
Våldtäkt, oftast 100 000 kr
Mordförsök, 125 000 kr
Våldtäkt mot barn, 100 000 kr – 125 000 kr
Grövre eller upprepade sexuella övergrepp mot barn, minst 150 000 kr

En snabb genomläsning tydliggör att båda förövarna, var för sig, får ett större skadestånd än vad deras dotter hade tilldömts om hon överlevt misshandeln – trots att hon i så fall förmodligen fått leva sitt liv med svåra skador.

Är detta rimligt? Självklart inte. Det må vara konsekvensen av juridiska formuleringar, men det är inte rimligt. Det strider mot gemene mans rättsuppfattning och vanligt sunt bondförnuft att ingen ställs till svars om flera förövare tillsammans begår ett brott och sedan konsekvent skyller på varandra.

Det borde anses lika allvarligt att passivt se på när ens barn mördas, som att själv mörda sitt barn. Det enda rimliga hade därför varit en lagstiftning som tillåter att åtal väcks mot båda föräldrarna. Lagstiftarna har haft gott om tid på sig. Problemet med att en gärningsman kan gå fri om personer skyller på varandra uppmärksammades redan 1990 genom det så kallade Lindome-fallet.

Föräldrarna vistas tydligen på hemlig ort, men ombuden menar att de kan nås för att få skadestånden utbetalade. Kanske finns föräldrarna kvar i Sverige, eller så har de valt att återvända till hemlandet. Mordet skedde på ett asylboende i Sunne. Om de valt att stanna i Sverige har de en ganska bra ekonomisk grundtrygghet om de beviljas uppehållstillstånd – drygt trehundra tusen på banken är inte fy skam. Har de å andra sidan återvänt till hemlandet och hemlandet är exempelvis Afghanistan eller Somalia kan de se fram emot ett liv i nästintill ofattbar rikedom.

Mina tankar går till utbildningen som föregick min tjänstgöring i Afghanistan. Vi fick då stränga order att aldrig någonsin transportera skadade civila i våra militära fordon. Bakgrunden var att skrupellösa individer lärt sig att den familj vars anhörig avled under de utländska truppernas ansvar tilldelades ekonomiska skadestånd.

I ett samhälle med extrem fattigdom och lågt människovärde hade detta fått konsekvenser som var lika vidriga som oförutsedda: Det hade regelbundet inträffat att soldater som tjänstgjort på missioner i Afrika eller Afghanistan vid ankomsten till en by hade mött en uppgiven förälder bärandes på ett svårt skadat barn. Föräldern bönade och bad att de utländska soldaternas sjuktransport skulle köra barnet till sjukhus, vilket soldaterna i princip alltid hade gjort. Deras mål var ju att rädda barnets liv. Men till slut kunde man skönja ett mönster och det visade sig att det fanns föräldrar som såg en möjlighet till ekonomisk räddning när utlandsstyrkornas fordon närmade sig byn. Föräldern misshandlade då ett av sina barn så svårt att det knappt var vid liv, för att sedan kräva skadestånd när barnet dog under transporten. Några tusenlappar.

Mer var ett barns liv inte värt.

I den värmländska jorden vilar ett spädbarn. Hon blev fem månader gammal. Hennes liv fick aldrig levas, och för detta belönades hennes mördare med 328 000 kronor.