Inbördeskrig hos makten

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Politikerväldet har en mer komplicerad social roll. Å ena sidan ska de hämta de pengar välfärdskomplexet behöver hos skattebetalarna. Det gör de med både mjuka och hårda hjälpmedel. Mjuka hjälpmedel är sådant som propaganda av innebörd att den som inte vill betala för exempelvis migrationen är fascist. Hårda hjälpmedel är den statliga våldsapparaten som i sista hand griper in mot den som inte vill betala.

Å den andra sidan måste politikerväldet göra balanseringar och avväganden. Komplexet kan kräva hur mycket pengar som helst, men medelklassen låter sig inte beskattas hur hårt som helst.

Just nu är situationen troligen den att migrationen kommer att föranleda stora skattehöjningar på relativt kort sikt, vilket här betyder med början efter valet. Mot den bakgrunden vill politikerna inte höra ytterligare skattekrävande resursyrkanden från välfärdskomplexets aktörer.

Det nya idag är att den normala vänskapligheten och förtroendefulla samarbetsandan mellan politikerna och välfärdskomplexet börjar skakas. Tidigare kunde de bilda gemensam front mot skattebetalarna för att i kraft av sin beslutsamhet och enighet få ut största möjliga belopp ur dessa betalande. Det nya är att politikerväldet nu vill att välfärdskomplexet lägger band på sig själv och i stället för att kräva mer resurser vittna om hur bra det klarar sig med de budgetar det redan har.

Minst tre, som det förefaller mig, signifikanta företeelser som tycks bekräfta vad jag påstår har uppstått i modern tid, nämligen Peter Springare samt facebookgrupperna Rädda Vården och Stöd Svenska Polisen. Här handlar det om personal inom välfärdskomplexet som inte längre lojalt arbetar inom det etablerade systemet med normala anslagsäskanden och fackliga förhandlingar, utan i stället presenterar sin sak direkt för folket i stort sett  enligt Donald Trumps twittermodell.

En intressant och på förhand oviss utveckling, som Peter Santesson uppmärksammat, var hur media skulle ställa sig. Media har alltid varit maktens – alltså det förenade politikerväldets och välfärdsindustriella komplexets – vapendragare mot medelklassen. Men hur skulle media ställa sig nu när en del av makten hamnar i harnesk mot en annan del av makten? Peter Santesson visar hur åtminstone Sveriges Television entydigt tagit ställning för politikerväldet mot välfärdskomplexet (i varje fall mot dess fotfolk; myndigheternas ledare är normalt helt lojala mot de politiker som tillsatt dem).

Nu kommer den stora och svåra frågan: hur ska jag, som skattebetalare förhålla mig till exempelvis Rädda Vården, där ett antal anonyma vårdpersonal skriver om ”330 läkare i protest mot vårdkrisen i Gävleborg”, ”Traumavården försämras – samtidigt ökar skjutningar”, ”Akut personalbrist inom cancervården”, ”Vakna, min vårdcentral blöder och denna blödning måste stoppas nu”. Bara som exempel.

Skälet till att jag vacklar är att jag inte vet hur det egentligen ser ut. Jag är villig att tro att vården går på knäna, men jag har själv gjort allvarliga försök att intervjua vårdpersonal till ett teveprogram om situationen, men inte en enda har velat ställa upp. Jag ha naturligtvis bara frågat en ynklig bråkdel av antalet berörda sjukvårdspersonal i landet, men om det inte går att få en enda att uttala sig ligger misstanken nära att klagomålen inte utgör äkta vara.

Å andra sidan är jag helt villig att tro att sjukvården faktiskt går på knäna och att personalen säger upp sig i misströstan och avsmak för vad migrationen gjort för de tidigare välordnade förhållandena inom verksamheten. Men om ingen av dem som jobbar där liksom Peter Springare tar bladet från munnen och säger vad det handlar om så reduceras trovärdigheten hos deras nödrop.