Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?

Den andra frågan är om och i så fall när dessa friheter kan behöva inskränkas eller upphävas till samhällets beskydd.

Jag har sökt ledning i fyra dokument: den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789, alltså själva urdokumentet (här kallat 1789), FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 (här kallat FN), Kairodeklarationen från 1990 (Kairo), som är de muslimska ländernas motsvarighet till FN, samt slutligen den svenska regeringsformen (RF).

1789 är ganska klar på det där med det civila samhällets rättigheter och åsiktskorridoren. Artikel 11 lyder som följer:

Det fria utbytet av idéer och uppfattningar är en av de mest värdefulla av de mänskliga rättigheterna. Varje medborgare må därför tala, skriva och trycka i frihet, men skall hållas ansvarig för sådana överträdelser av denna frihet som skall fastställas i lag.

Jag får alltså säga att jag hatar danskar (såframt det saknas speciallagar som tvingar myndigheterna att ingripa), och du, som representant för det civila samhället, har visserligen rätt att säga emot, men inte att gå så långt att mina friheter kränks. Regeln skyddar min yttrandefrihet både gentemot staten och det civila samhället.

FN är om möjligt ännu mer frihetsälskande än 1789. FN nämner inte en gång att staten kan inskränka yttrandefriheten genom lag. Artikel 19 lyder:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Kairo kan vi egentligen glömma bort, ty alla rättigheter underordnas där sharia, till exempel i artikel 22 (a):

Alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt att det inte bryter mot sharias principer.

Därmed kommer vi till RF, som formulerar sig så här i 2 kap. 1 §:

Var och en är mot det allmänna tillförsäkrad [yttrandefrihet, religionsfrihet etc]

Jag kan inte se annat än att den svenska staten här, genom införandet av uttrycket ”det allmänna”, vilket betyder staten, kraftigt har begränsat yttrandefriheten jämfört med 1789 och FN. RF ger inte mig, danskhatare, något skydd mot mina medmänniskors eventuella raseri och tillvitelser om att jag är nazist, fascist, rasist samt brunråtta. En svensk danskhatares yttrandefrihet skyddas bara gentemot staten. Det civila samhället har rätt att göra åsiktskorridoren hur smal som helst utan att yttrandefriheten anses kränkt.

John Stuart Mill, en av liberalismens förgrundsgestalter, uppmärksammade det här med den av det civila samhället inrättade åsiktskorridorens förbannelse redan i boken Om friheten år 1859 (fast han såklart inte använder begreppet åsiktskorridor; han talar i stället om behovet av fritänkare som spränger de gränser för yttrandefriheten som det civila samhället vill inrätta):

I vår tid är blotta existensen av nonkonformism, blotta vägran att anpassa sig efter sedvänjorna, i sig själv en välgärning. Just för att åsiktstyranniet gör det till en överträdelse att tänka annorlunda är det önskvärt att folk tänker annorlunda i syfte att bekämpa det tyranniet. Det annorlunda tänkandet har alltid blomstrat på ställen och vid tillfällen där människors karaktärsstyrka ha blomstrat. Graden av oliktänkande har i allmänhet varit proportionell mot förekomsten av genialitet, mental kraft och moraliskt mod. Att så få människor nu törs tänka annorlunda är vår tids största fara.

Vad med den andra frågan, den om ifall det ibland kan finnas rimliga skäl att begränsa friheterna?

Låt mig ge ett exempel som enligt min mening visar att sådana begränsningar ibland tveklöst kan behövas. England är möjligen de liberala friheternas stamort på jorden. Under 1930-talet fanns i England ett fascistparti som hette British Union of Fascists och härmade Hitler och Mussolini med antisemitism, svarta skjortor och blixtsymboler på sina emblem. De engelska fascisterna deltog i val och vann en del platser i olika demokratiska församlingar.

År 1939 bröt krig ut mellan England och Tyskland. Skulle England tolerera att hemmavid ha en nationell politisk rörelse som artikulerade fiendens idéer? Naturligtvis inte. Men det dröjde så långt som till maj 1940, någon månad före Slaget om Storbritannien, innan britterna förbjöd sitt fascistparti.

Så ja, det kan finnas situationer när friheterna får vika. Skulle inte det statsfromma Sverige noggrant ha förberett sig för detta? Jo, i RF 2 kap. 21 § finns en gummiparagraf som ger riksdagen goda möjligheter att upphäva rättigheterna. Det räcker med att en sådan åtgärd är till ”för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.