Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

En som nog gillade Platons infall var sociologen Max Weber som uppfann begreppet ”idealtyp” varmed han menade en samhällsföreteelse som kanske aldrig existerat, men som ändå underlättar förståelsen av samhällena som till exempel när han konstruerade tre rena idealtyper för legitim samhällsdominans, nämligen genom karismatiskt, traditionellt eller lagbundet styre.

Som Platon (och kanske Weber) så ock postmodernisterna, och därmed har jag kommit till ämnet. Postmodernisterna har också hittat på en lösning, fast en annan än Platons och definitivt ett billigt trick. Postmodernisterna säger att eftersom det inte finns någon slutgiltig sanning så finns det ingen sanning alls vilket gör att alla påstådda sanningar är lika sanna och lika mycket värda.

Det är så enfaldigt att man kippar efter andan. Det är ungefär som att säga att eftersom man inte vet hur högt en höjdhoppare slutgiltigt kan hoppa så är alla hittills genomförda hopp lika höga eller i varje fall lika mycket värda. Eller som att säga ett eftersom vi inte har några slutgiltiga fysikaliska teorier så kan man lika gärna programmera månraketerna efter Newtons teorier.

Postmodernisterna har inte fattat att det finns komparativ även om det saknas superlativ. Sanningarna är som adjektivet ”få”. Hur komparerar du det? Få, färre, färst? Postmodernisterna har inte förstått att sanningarna sinsemellan kan rangordnas efter användbarhet. Det vi kallar sant är det som skänker störst praktisk nytta. Det finns sannare om än inte sannast.

Inom fysiken kan vi mäta vad som ger mest praktiskt nytta och därför sätts Einsteins teorier högre än Newtons (i de fall de kommer i konflikt med varandra). Inom de mjuka tyckarämnena, postmodernisternas normala tillhåll, är det mindre tydligt vad som erbjuder mest praktiskt nytta. Vi kan ta ett exempel: stavning och grammatik. En postmodernist skulle kunna argumentera att sådant där bara är sociala konventioner, en ann är så god som en ann och därför får man stava och bygga meningar lite som man vill. Jag vågar påstå att det är mest praktiskt om alla stavar och bygger meningar på ungefär samma sätt. Postmodernisternas synsätt skapar bara förvirring och missförstånd och representerar därför en underlägsen sanning.