Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.

Den nazisttyska formeln var ”offren är onda och förövarna bryr vi oss inte om”.

Den officiella svenska formeln är helt annorlunda: ”förövarna är innerst inne goda och offren bryr vi oss inte om”.

Jag skulle tro att den nazityska praktiken och den svenska praktiken är värda placeringar på ungefär samma krets i helvetet. I varje fall kan saken diskuteras. Men hur kan olikheterna förklaras? Varför klarade tyskarna samvetet genom att förakta offren medan vi gör det genom att idealisera förövarna?

Det handlar väl som vanligt om incitamenten, särskilt de ekonomiska. En stor grupp tyskar gjorde sig rejäla vinster på att roffa åt sig judarnas egendom. Judarna var en stor och framgångsrik grupp och hade fina bostäder, lönsamma företag, guld, vackra möbler, konstverk och diamanter. När judarna transporterades till lägren överfördes dessa resurser enligt någon välorganiserad tysk byråkratisk princip till avsevärt rabatterade priser till förtjänta partimedlemmar och andra lyckostar.

Motsvarande gäller i Sverige. Det välfärdsindustriella komplexet med politikerväldet i spetsen försörjer sig på att terapera, försörja och omhänderta uslingar och förment svaga människor. Hemvändande IS-mördare blir komplexets klienter. Det är ungefär som när en hotellägare bakom receptionsdisken ser en ny gäst komma in genom dörren. Han skriker inte ”mördare” till gästen utan bugar förbindligt och för gästen till ett trevligt rum. Enda skillnaden är att i hotellfallet betalar gästen räkningen och därmed hotellägarens lön, medan det hos oss är skattebetalarna som betalar Alice Bah Kuhnkes lön. Alice Bah Kuhnke livnär sig på att bekläda en framstående befattning i ett socialt system vars affärsidé bland annat är att husera och omhänderta uslingar. Uslingarnas offer är bara ”collateral damage”, alltså trista men tyvärr oundvikliga olycksfall i arbetet.

Låt dig fyllas med förbittring vid läsningen av Helenas och Zulmays texter, men försök samtidigt hålla huvudet kallt så att du förstår vad du ser inför dina ögon.