Helena Edlund

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boye. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.

Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.

Under min vistelse i Afghanistan mötte jag sammanhang där ingen höjde på ögonbrynen när en kvinna blev mördad, när en liten pojke blev våldtagen eller där en elvaårig flicka födde barn. Det ansågs som normalt. Oproblematiskt. När jag återvänt till Sverige och föreläste om mina upplevelser, fick jag höra att jag ljög. Det kunde helt enkelt inte vara som jag påstod. De flesta åhörarna jag mötte under dessa föreläsningar var fast övertygade om att det stred mot någon form av grundläggande naturlig värdering hos människan att våldta skrikande småbarn eller skjuta sin fru i huvudet inför familjen, och följaktligen var den enda rimliga förklaringen att jag ljög.

Jag ljög inte.

Men vissa sanningar gör sig inte så bra i ett samhälle där den gängse uppfattningen är att alla människor är i grunden goda och kommer att bli precis som vi bara vi ger dem lite tid. Om detta har jag skrivit tidigare. De människor som inte redan är exakt som vi, anses alltså befinna sig i en pågående metamorfos med given utgång: Allt kommer att bli bra, och alla kommer att bli som vi. Det är därför vår uppgift att visa förstående och varm vägledning och låta processen ha sin gång.

Kombinera denna naiva aningslöshet med lite exotism och en gnutta martyr-romantik och du hamnar på Göteborgs stadsteater. Där visas just nu teaterpjäsen ”Jihadisten”, som skildrar hur en ung man från staden radikaliseras in i islamism. Pjäsen är sponsrad av Göteborgs stad, kommunen som redan leder den europeiska ligan i terrorist-export.

På Stadsteaterns hemsida saluförs pjäsen på följande sätt :

Pjäsen beskriver hur segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till sammanhang som erbjuder de enkla svaren på existentiella frågor och skänker en känsla av trygg gemenskap.

Exakt där kan vi spara biljettpengarna, för vi vet redan var pjäsen kommer landa – allt är samhällets och den strukturella rasismens fel. Ansvaret kommer, än en gång, att landa hos någon annan än individen. Och vad är väl mer naturligt för den ungdom som upplever ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” än att söka sig till ett ”sammanhang som erbjuder (—) en känsla av trygg gemenskap”?

Varför förstöra stämningen med att påpeka ett obekvämt faktum som att ”den trygga gemenskapen” innebär polare som utnyttjar kvinnor som sexslavar, skär huvudet av spädbarn och bedriver folkmord?

Nej, det handlar än en gång om att vi som inte kan tänka oss att våldta, mörda och utrota ska få förståelse för dem som av helt fri vilja faktiskt våldtar, mördar och utrotar.

”Det handlar delvis om att nyansera en ganska ensidig bild”, säger regissören och manusförfattaren Johan Gry i en intervju med Sveriges radio . ”En utgångspunkt, när vi började hela projektet, var att förmänskliga eller humanisera en person som ofta utmålas som ett monster.”

Ovanstående citat bör bli föremål för både två och tre genomläsningar. Sedan bör det, enligt min åsikt, förkastas och förpassas till något lämpligt arkiv för psykiatrisk forskning. Att det samtidigt kan lyftas fram som den kanske tydligaste sammanfattning jag hittills har mött av den svenska inställningen till dessa terrorister och satans mördare, säger en del om tillståndet i Sverige.

Man vill ”nyansera en ganska ensidig bild”. Visst. Sätt igång och nyansera bilden för de föräldrar som fått sina barn kidnappade för att förvandlas till hjärntvättade mördare eller sexslavar, Nuri Kino skriver om dem här . Nyansera på ni, till de flyktingar som Magda Gad mött i Irak, ni kan möta deras ögon här. Eller varför inte nyansera bilden för den sjuårige pojke i Mosul som nyligen befriades från det bombbälte IS tvingat på honom? Filmen kan ni se här .

Den svenska tilltron till den inneboende godheten och förändringsbenägenheten hos de individer som är beredda att spränga en sjuårig pojke i luften, tycks dock i det närmaste total. Nyligen uttryckte socialtjänsten i Angered sin frustration över svårigheterna att få möta de så kallade ”återvändarna” i syfte att förhindra framtida terrordåd .

Ett återkommande tema i den svenska debatten är fokuseringen på gärningsmännen. Även de framställs som offer som ska hjälpas – men så är det självfallet inte. Vi måste lära oss at skilja på offer och gärningsman – och tydligt välja att ställa oss på offrens sida.

Så här kan vi nämligen inte ha det.

Sverige har förvandlats till en nation av oxytocin-stinna, ammande terapeuter, där det tävlas om att förstå och ta hand om individer som är tillräckligt störda för att ge Josef Mengele seriös konkurrens. Men Sverige har missat en viktig detalj: Dessa personer kan inte förstås. Dessa personer ska varken förmänskligas eller humaniseras. De har alla gjort medvetna val i sina liv och de har valt ondskan, våldet och döden. De ska därför ställas till svars som de mördare, terrorister och – ja – monster de är.

Så sluta amma dem.

Det gör ont att förändra sin människosyn, i alla fall när den tvingas anpassas från vision till verklighet. Men det måste göras, och göras på alla nivåer. Svenska staten kan agera direkt genom att sluta ge bidrag till extremistiska organisationer och därmed försvåra den jihadistiska rekryteringen. Kommunerna kan sluta stödja projekt som vill humanisera mördare och istället använda medborgarnas skattepengar till sådant som gagnar den skötsamma majoriteten. Vi som individer kan kräva skydd av gränser som utestänger dem som valt att resa för att låna sig till detta djävulska.

Endast så kan vi ställa gärningsmännen till svars, upprätta offren och förhindra framtida lidande.