Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

De flesta samhällstänkare är fortfarande materialister, så de föredrar att förklara populismens uppkomst med referens till mer jordnära och handfasta ting än världsanden. Brexit berodde på att engelsmännen var rädda för att det kom alltför många polacker på grund av globaliseringen. Trump fördes till makten av vita arbetare från USAs rostbälte, vars jobb flyttats till Kina, globaliseringen igen. Trump fördes även till makten av att inkomstfördelningen blivit allt ojämnare och av att medelklassen knappt fått någon inkomstförstärkning under de senaste decennierna. Klart materialistisk förklaring som kan ge nutidsmänniskan en upplevelse av logik och begriplighet.

Om man inkluderar Sverige i analysen blir det lite svårare, för fenomenet populism finns här också, men verkar inte kunna förklaras på samma jordnära och materiella sätt. Vi svenskar är inte rädda för polacker. (Personligen tillhör jag polackernas beundrarskara på grund av deras flit i byggsammanhang.) Hittills har jag inte hört någon svensk klaga över att frihandeln skulle ha flyttat deras jobb till Kina. Men visst, vi har ju oron över migrationen som vi delar med Storbritannien och USA – och Nederländerna, Frankrike, Ungern etc – ehuru oron hos oss troligen är starkare än hos andra.

Så migrationen kan vara den gemensamma nämnare som historiematerialister kan lyfta fram som förklaring till den internationella populismen.

Men låt mig då slänga in en joker, nämligen Brasilien. Där finns inget migrationshot, men likafullt frodas populismen, särskilt i form av de snabbt växande evangeliska rörelserna, alltså konservativa, protestantiska kyrkor som tror på Jesus, hårt arbete, traditionellt familjeliv och ogillar bögar och abort. Sådana fryner Brasiliens pk-eliter, till exempel journalister, på näsan åt. Evangelisterna är liksom Brasiliens sverigedemokrater.

Den brasilianska populismen, och eliternas reaktioner, har uppstått ungefär samtidigt som populismen i ett land som Sverige men måste ha andra orsaker. För övrigt fick brasilianska populismen ett kraftigt genomslag i kommunalvalen månaden före Trumpvalet, då det tidigare ledande partiet, vars ledare presidenten Rousseff nyligen avlägsnats efter riksrätt, gick kraftigt tillbaka medan ”högerkrafterna”, till stor del representerade av evangelister, flyttade fram positionerna.

Om man ska leta efter en gemensam faktor inkluderande Brasilien som kan förklara populismens framgångar så kan inte jag hitta någon annan faktor än föraktet för eliterna, en gammal brasiliansk paradgren förvisso, men numera även rätt välutvecklad i de traditionella i-länderna. En brasiliansk kommentator förklarar ”högervridningen” med att populisterna helt enkelt slutat skämmas för sina åsikter. Åsikterna har funnits redan tidigare men hållits tillbaka genom omvärldens skambeläggning.

Och då är vi tillbaka i en idealistisk snarare än en materialistisk förklaring. Hur kommer det sig att nästan en hel värld gemensamt och relativt plötsligt bestämmer sig att de inte längre gillar sina ledare? Alla dessa elithatare lever bättre, längre och tryggare än de någonsin gjort och ändå får de allihop ungefär samtidigt för sig att avsky sina respektive ledande skikt. Det finns inga uppenbara, gemensamma materiella orsaker.

Hundra spänn på världsanden som historisk förklaringsfaktor.

Fast å andra sidan kan ju avogheterna mot eliterna bero på något så robust och påtagligt som att eliterna inte skött sig. Som den brasilianske kommentatorn säger: ”Vi bör framför allt oroa oss för att få en gigantisk, insolvent och konkursmässig stat som är full av mer eller mindre korrupta människor… Staten bör vara liten och bör ha kraftfulla instrument till kontroll av dem som jobbar där. I välordnade länder ligger hela statsbudgeten begripligt presenterad och ständigt uppdaterad på internet.”

Men varför har folken i alla länder just nu upptäckt att eliterna inte skött sig?