Stefan Hedlund

Ett av den svenska migrationskrisens i särklass mest upprörande inslag är den utpräglade arrogans med vilken både myndighetspersoner och politiska makthavare möter allmänhetens högst berättigade oro och växande känsla av vanmakt.

Då Fredrik Reinfeldt efter valet 2014 tvangs lämna regeringsmakten, gjorde han det med en uppmaning till svenska folket att vi måste ”öppna våra hjärtan” för flyktingar. I mars förra året, då både regering och myndigheter talade om ett mottagningssystem i sammanbrott, valde han att iskallt raljera över konsekvenserna: ”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?” Vi kan vara tryggt förvissade om att det inte fanns någon i Reinfeldts bekantskapskrets som tvingats uppleva något av detta.

Vid politikerveckan i Almedalen i juli 2016 valde Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson att gå samma väg. Trots att Sverige på goda grunder kunde hävdas befinna sig i den värsta samhällskris vi upplevt på decennier, valde han helt oblygt att utmana de församlade representanterna från landets politiska, byråkratiska och massmediala eliter: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”

Så talar makten till andra medlemmar av samhällets eliter. I likhet med Reinfeldt kunde Danielsson vara lugn att ingen av de församlade skulle räcka upp en hand. De som minglar i Almedalen tillhör knappast dem som tvingats uppleva att maten tar slut.

För alla oss andra är det mycket svårt att inte uppröras över den totala brist på empati som här ådagalägges – med fattigpensionärer som skulle vara lyckliga över en extra hundring i pension, med ungdomar som inte kommer att kunna få bostad, med vårdbehövande som ser växande vårdköer, med invånare i förorter dit polisen snart inte vågar bege sig, med skolor som saknar lärare, och – inte minst – med alla de genuina flyktingar som har att se fram emot år av passivitet och i många fall våld och kriminalitet på asylboenden.

Detta är i sanning inte något att raljera över. Det är snarare frågor som borde placeras högst på dagordningen, och som seriös undersökande journalistik borde vara besatt av att belysa. Här finns många som har ansvar, och som på goda grunder är värda att ”hängas ut”. Men det beryktade ”drevet” går inte mot dem som har ansvar, utan mot dem som begär att ansvar skall utkrävas. Det är denna skyddande ridå av tystnad som gör det möjligt för ansvariga politiker och myndighetsföreträdare att fortsätta på den inslagna vägen, utan hänsyn till de kostnader man vältrar över på skattebetalare, och på utsatta grupper av befolkningen.

Vid sitt tal under samma politikervecka i Almedalen förklarade statsminister Stefan Löfven att i Sverige ställer vi inte grupp emot grupp. Det är ett häpnadsväckande påstående, som totalt ignorerar att all ekonomisk politik handlar om att göra prioriteringar, alltså om att just sätta grupp emot grupp: migranter mot fattigpensionärer, asylsökande mot kvotflyktingar, ”flyktingbarn” från Marocko mot svältande barn i Somalia, osv, osv.

Anledningen till att osanna påståenden av detta slag kan användas till att så effektivt blanda bort korten är att så stora delar av de etablerade medierna är med på tåget. Det har utvecklats en tyst samsyn som säger att varje kritik av migrationspolitiken som skulle kunna gynna Sverigedemokraterna skall undvikas. Detta har fungerat väl inom landet, men det har inte gått obemärkt förbi i vår omvärld.

Grannländer som Danmark och Norge har tröttnat på vårt uppblåsta moraliserande. De upplever att det är till följd av en djupt oansvarig svensk politik som även de tvingats införa gränskontroller, och de ser på svenska mediers och myndigheters försök att mörka det som sker på och kring flyktingförläggningar med en blandning av olust och direkt förakt.

En verklig vattendelare kom med Donald Trumps famösa uttalande om ”last night in Sweden”. Hans inhopp i debatten bemöttes inledningsvis med samma nedlåtande arrogans som brukar drabba inhemska svenska kritiker. Carl Bildt undrade i sitt allt mer bisarra twittrande vilket slags narkotika den amerikanske presidenten använder.

Men så kom kravallerna i Rinkeby, och plötsligt satte sig allt i halsen. Bilder kablades ut över världen av svenska kravallpoliser mot bakgrund av brinnande bilar. Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson fick in en artikel i Wall Street Journal, som hävdade att Trump hade rätt. Hur mycket utrikesdepartementet än försöker skyla över och förklara bort så är skadan redan skedd. Sverige har vunnit internationell uppmärksamhet som ett avskräckande exempel. Den stora frågan är om vi även skall behöva uppleva förnedring till rent driftkucku.

När Nigel Farrage kommenterade Trumps uttalande med att framhålla Malmö som ett ”rape capital of the world”, och hävda att svenska medier helt enkelt inte rapporterar om det som sker, fick han genast mothugg. I brittiska BBC förklarade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson iskallt att våldtäkterna faktiskt minskar i Sverige. En nyhetsorganisation som BBC låter sig dock inte hunsas, och hon tvangs snart att göra avbön. Andra utländska journalister kommer att följa upp, med egna reportage. Och de kommer att mötas av nya förnekanden.

En parallell man här frestas att dra går till den irakiske diktatorn Saddam Husseins ökände informationsminister ”Bagdad Bob”, som in i det sista hävdade att de amerikanska styrkorna var på väg att krossas. Skall detta verkligen behöva etableras som bilden av Sverige – Ylva Johansson som en svensk Bagdad Bob?